Nu har jag fått ett nytt jobb, och idag (tisdag) var första dagen. Tjoho! Typ. Jag måste stiga upp 5 precis som förut, för att börja 7. Dock är det smidigare reseväg till det här jobbet, och jag behöver bara gå i ca. 5 minuter på morgonen istället för 30. Mina utmärkta planeringsfärdigheter gjorde att jag även denna gång anlände precis i tid och hittade rätt på en gång. Mycket tack vare Google Maps, som visar varenda liten busstation och pendeltågsstation på sina kartor över Perth, och man kan klicka på varje station och se vilka bussar som går dit och vilka tider de stannar där. Extremt praktiskt. Jag förstår ärligt talat inte hur man klarade sig innan Google Maps fanns om man tex. skulle åka buss till ett nytt jobb i ett område man aldrig varit i förut, och inte visste när bussen skulle anlända precis där man klev av, eller för den delen var man skulle kliva av till att börja med, och hur man skulle gå därefter. Gissningsvis är kollektivtrafikfunktionen för Perth på Google Maps bara typ ett år gammal också, så det är verkligen lägligt för mig.

Jag jobbar från 7 till 4, dvs. 9 timmar per dag, vilket är ganska mycket, men jag får tydligen övertid för sista timmen, och jag vill ju tjäna så mycket som möjligt nu när jag väl har ett jobb igen. Timlönen är såvitt jag vet $18, vilket är helt okej. Själva jobbet består av att ta en liten hög med småbrädor från en lastpall, torka av och sandpappra varje bit för att få bort märkena efter den rosa krita som användes vid utsågningen av bitarna, och därefter sortera upp dem efter längd och stapla dem på varsin lastpall. Det är med andra ord ännu mera enformigt än snickarjobbet, men detta sker åtminstone i ett mycket lugnare tempo och är inte alls lika fysiskt krävande. Andra halvan av dagen fick jag dock åka runt i en lastbil med en gubbe och hjälpa honom att lasta av diverse dörrar, golvbrädor och dylikt till nybyggda hus runt om i Perth, vilket om inte annat var betydligt lättsammare. Nackdelen var dock att han rökte en massa cigaretter inne i bilen.

Själva arbetsplatsen i sig är väldigt deprimerande, dels för att den är skitig och nergången, men mestadels för att det jobbar en massa tragiska människor där. Ett exempel är den ovan nämnda lastbilschaffisen som avskyr sitt jobb vilket som sagt består av att åka runt i hela staden och leverera diverse träprodukter. Detta har han gjort i 15 år, och han jobbar oftast 12 timmar per dag, 5 dagar i veckan. På helgerna sitter han sedan och kolla på Aussie Rules Football på TV, och det är pretty much hans liv i ett nötskal… Jag försökte på ett subliminalt sätt få honom att försöka göra något med sitt liv genom att bla. fråga vad han hade för drömmar och planer när han var ung, men svaret jag fick var att han aldrig hade haft några utan istället hade glidit igenom livet, vilket han fick betala priset för nu enligt honom själv. Oh well, det kanske är hans lott i livet…

Ett annat exempel är min “chef”/handledare som är en kvinna i kanske 40- eller 50-årsåldern, och hon jobbar cirka 14 timmar per dag (!), 5 dagar i veckan (!). Hon har väldigt raspig röst pga. att hon röker stup i ett, och hon dricker även stora mängder kaffe varje dag. Hon lär med andra ord inte hamna i Guiness Rekordbok som världens äldsta människa… Hon är dock trevlig och helt okej att ha som chef, även fast hon är tämligen white trash (vilket alla som jobbar där verkar vara). Huvudbyggnaden, där de tillverkar alla träprodukterna, är full med den sortens människor. I själva lokalen som jag vistas i jobbar dock lyckligtvis bara den kvinnliga chefen, jag och en annan kille som är lika gammal som jag och pluggar till revisor, så det är ganska lugnt och behagligt. Min jobbarkompis har 1 år kvar av sin utbildning och jobbar också bara en vecka där precis som jag för att spara ihop lite pengar, men han började dock igår. Från och med nästa vecka skall han sedan praktisera hos Ernst & Young som revisor under resten av skollovet. Han är väldigt trevlig och vi kommer väldigt bra överens, och arbetet blir ju sååå mycket roligare när man har en intelligent person att prata med hela tiden. Vi har kanske inte så mycket gemensamma intressen, men han har åtminstone ambitioner i livet och är ganska allmänbildad och berest och kan precis som jag inte förstå hur vissa människor “nöjer” sig med att ha denna typ av simpla och hjärndöda jobb i år efter år.

Fördelen med den här sortens jobb är dock att för varje nytt sådant som jag får så blir jag bara mer och mer sporrad till att se till så att jag själv aldrig fastnar på ett sådant ställe, och det är nog en väldigt nyttig lärdom i livet. “Do you sit there and indulge, or do you get out? I got out”, som min “man crush” nummer ett - Gordon Ramsay - sade om sina uppväxtförhållanden i Skottland.

Apperopå det så fick jag igår besked om att jag kommer bli kallad till de första intervjuerna/testerna för lokförarutbildningen som jag har sökt till. Tjoho! Det är ju en bra början iaf. Nu gäller det bara att “ställa sig in” hos psykologen så att jag blir antagen. Eller nåt. Testerna hålls iaf. under andra halvan av augusti i antingen Linköping eller Hallsberg. Jag hoppas på Linköping…

Tack och hej, isterband.

Vintrarna här i Perth består mest av regn, så någon gång per vecka ser det ut såhär när man kikar ut genom fönstret numera:

Och såhär livat är centrala Perth vid 7.30 en söndagsmorgon:

Ett ganska humoristiskt inslag i stadsbilden är följande två affärer som råkar ligga alldeles intill varandra. Först något av det mest osexiga som finns: “H&R Block tax accountants”. Därefter den genomerotiska butiken “Lovers adult stores”. Undrar om någon råkar gå fel ibland. “Råkar”…

Gäsp, ännu inget nytt jobb. Min rekryteringsfirma kontaktade mig i måndags innan jag hann kontakta dem, och de var redan i färd med att leta fram ett nytt jobb åt mig då de hade hört att jag blev av med det förra. Effektiva små rackare. Hittills verkar det dock inte ha gett resultat, så jag försöker slösa bort all min lediga så gott det går.

Idag var jag tex. och träffade Luke igen, och vi tog en promenad på stan och satt på ett café i några timmar. Alltid lika trevligt. Vi “hängde” även tillsammans för någon vecka sedan då jag var hemma hos honom i hans oerhört rena och prydliga radhus som han bor i tillsammans med sin mor och deras fina gamla vovve som var väldigt förtjust i att bli klappad. Jag har blivit himla sugen på att skaffa hund den senaste tiden, typ en långhårig Golden retriever som jag skulle döpa till Calle Flygare. Problemet är bara att jag brukar känna mig lite täppt i näsan varje gång jag har varit nära en hund, så jag har nog någon lättare form av allergi mot dem. Luke har för övrigt en gigantisk samling med LP-skivor på sitt rum och två stora DJ-mixerbord, och han brukade tydligen aldrig käka lunch när han gick på gymnasiet utan använde istället pengarna till att köpa LP-skivor. Om jag är sjukligt intresserad av flyg så är han sjukligt intresserad av musik…

Här i huset kommer jag och Jonas fortfarande väldigt bra överens och han är väldigt trevlig och pratglad. Han ägnar hela dagarna åt att söka dykarjobb längre norrut, och ifall han inte lyckas med det snart så skall han ordna något kockjobb här i Perth istället. Apperopå det så bjöd han mig på middag igår då han hade köpt en massa schnitzelkött som behövde ätas upp, så jag fick hemlagad schnitzel med marinerad ugnspotatis och ärtor och citron, vilket var (nästan) orgasmiskt gott. Trodde aldrig att en så pass “simpel” maträtt kunde ha så mycket smak. Det kanske var extra gott med tanke på att mina måltider här vanligtvis brukar bestå av pasta med tråkiga färdiga pastasåser.

Imorgon är det för övrigt exakt 2 (två) veckor kvar tills jag åker! Helt ofattbart såhär efter 10 månaders vistelse i det här landet. Detta innebär såklart också att det snart kommer bli betydligt mera liv och rörelse och bilder på den här bloggen, iom. Asien-resan. Jag hoppas också att jag inte har blivit så pass van vid allting här att jag känner mig som en främling när jag kommer tillbaka till Sverige.

Tyvärr verkar det dock inte ha blivit mycket bättre hemma i Sverige och Europa sedan jag lämnade det. Som alla säkert redan vet vid det här laget så är Staten som vanligt i full färd med att skydda oss stackars medborgare från oss själva och varandra genom den nya “FRA-lagen” och EU:s föreslagna bloggregistrering, för att bara nämna några exempel. George Orwell vänder sig i sin grav, som Luke uttryckte det idag. Vänder sig gör det även i magen, inte minst av det politiska skådespelet kring FRA-lagen: Sossarna kommer ursprungligen med förslaget till lagen för några år sedan; Borgarna introducerar den; alla sossar blir plötsligt emot lagen (”i dess nuvarande form“) och lovar att riva upp den efter nästa val, om folk snällt röstar på dem dvs. Och Den Store Liberalen Fredrick Federley är förhoppningsvis kokt 2010 (tillsammans med resten av Regeringen), med tanke på att ungefär 99% av alla som titulerar sig själva som liberaler i Sverige numera tycks avsky honom, att döma av kommentarerna på hans och andra bloggar. Och som om inte det vore nog pågår det just nu en utredning på uppdrag av just allas vår Regering om huruvida det borde bli förbjudet att gå ur PKU-registret. Själv gick jag ur registret det första jag gjorde efter att jag fyllde 18 och har varit noga med att spara svarsbrevet som “bevis”, men för alla andra kan det ju vara en god idé att ta tillfället i akt och gå ur nu.

Ikväll tror jag att jag passande nog skall ta och titta på den underbara filmen Brazil.

Förra veckan flyttade den nya svenska killen in i vårat hus. Han heter Jonas och är i 30-årsåldern och varvar i princip sitt arbete som kock i Stockholm med att resa världen över. Innan han kom hit hade han varit på en längre dykutbildning i Malaysia, och dessförinnan i Hong Kong. Han har ingen fast bostad utan brukar bara hyra ett rum i andras lägenheter/hus, och sedan jobbar han ihop en massa pengar och far ut och reser i flera månader åt gången. Väldigt trevlig kille hursomhelst, och än så länge kommer vi väldigt bra överens. Det är alltid intressant att höra om sådana människors alla äventyr också.

Alla tjejerna har nu rest hem till Sverige och kommer tillbaka hit igen först några veckor efter att jag har lämnat Perth. Detta är lika så bra då jag i lördags råkade läsa ett mindre smickrande stycke som Anna skrivit om mig på hennes blogg för några månader sedan, efter att hon hade läst en del hätska kommentarer om henne och Magda som Oskar skrivit här. Av någon anledning valde hon att tillskriva mig dessa påståenden och ta ut hennes ilska över det hela på mig, fastän det alltså inte var jag som hade skrivit ett endaste ord av det som hon citerade och åsyftade. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men kontentan var pretty much att jag var en tönt för att jag har nördiga intressen såsom filosofi och flygplan och gillar att sitta framför datorn, istället för att (gissningsvis) partaja och supa. Det ironiska med det hela är ju dock att hon iom. detta bara besannar Oskars “fjortispåståenden” om dem, för är det något som brukar karaktärisera just fjortisar så är det ju precis detta synsätt på personer av mitt slag, utöver att de därtill har för vana att supa sig fulla med jämna mellanrum. Det är mao. lite som att skjuta sig själv i foten.

Det hade ju varit en sak om hon hade återberättat det som Oskar skrivit och sedan felaktigt skyllt det hela på mig (även om det hade varit illa nog), för det är ju fullt förståeligt att hon blir sur över sådana kommentarer, det hade jag också blivit. Dock blir det ju en helt annan femma när man dårpå börjar håna och attackera mig pga. hur jag är som person och har för intressen, och detta inför alla som läser hennes blogg. Då är man liksom inne på ett helt annat område. Jag har mig veterligen aldrig förut hånat dem pga. deras intressen och personligheter (och i synnerhet inte kallat dem för fjortisar), inte ens de gånger som jag har blivit väckt av att de kommit hem fulla mitt i natten när jag skall upp klockan 5 eller 6 och jobba. Det hela blir väl på sätt och vis extra tråkigt av att jag har tyckt att Anna har varit ovanligt glad och trevlig mot mig den senaste veckan, och det hade ju varit ett klart roligare sista minne att ta med sig hem…

Det enda “positiva” med detta är väl just att jag läste det alldeles innan hon/de for hem till Sverige och inte för några månader sedan, för det hade ju gjort resten av min vistelse här i huset ganska jobbig. Men, men, lesson learned: jag skall hålla ett ännu större avstånd till sådana människor i fortsättningen. Och jag vidhåller att alkohol är “Djävulens urin”, som förvandlar annars schyssta människor till knäppisar, och sätter upp sjukliga sociala normer för ungdomar i synnerhet.

Idag är det tydligen midsommar hemma, men dock dåligt väder har jag hört. Här är det “som vanligt” iskallt på morgnarna men soligt och någorlunda varmt på eftermiddagen. Om jag har förstått det hela rätt så har det legat kring 3 eller 4 plusgrader på morgnarna när jag gått till jobbet (3,6 grader igår!), vilket om inte annat märkts på att jag a) håller på att frysa sönder och samman varje morgon trots fleecetröja, jacka, mössa, vantar och tjocksockar, och b) att andedräkten blir till rök när man andas ut, precis som på vintern i Sverige. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag kan inte för mitt liv förstå att man trots dessa temperaturer ser en massa australiensare som har på sig shorts och tom. t-shirt på morgnarna. Hur många i Sverige klär sig i detta i september och oktober liksom?! Det är helt galet.

Hursomhaver, jag har inte så mycket att fira idag på självaste midsommarafton, då jag tyvärr blev av med jobbet. Fick beskedet efter arbetsdagens slut, och anledningen var enligt chefen att de inte behövde mig längre, och att de inte tänkte anlita folk från min rekryteringsfirma i fortsättningen pga. att de tar ut för höga avgifter. Detta sade förvisso också hans fru (som jag alltså brukade få skjuts av) till mig redan andra veckan jag jobbade där, dvs. att min rekryteringsfirma tog ut väldigt höga avgifter för alla som anställdes genom dem, och att de därför skulle sluta samarbeta med dessa i fortsättningen och istället anlita folk direkt utan några mellanhänder. Jag brydde mig dock aldrig om att fråga idag om jag kunde få jobba kvar genom att de omanställde mig utan att gå genom rekryteringsfirman, ty jag gissar att om de hade velat detta så skulle de nog redan ha tänkt på det och frågat mig. Min okvalificerade gissning är att anledningen till att de inte erbjöd mig den lösningen är att jag ändå skulle sluta om två veckor, och att de därför föredrar att anställa en ny person direkt som kan vara där en längre tid, och vill då byta ut mig mot denna redan nu hellre än att vänta två veckor till. Det har också börjat tre nya personer den senaste veckan eller så, så den akuta arbetskraftsbrist som de led av när jag först började verkar ha löst sig. Förmodligen var jag därmed bara en temporär nödlösning för dem - dyr men bättre än ingenting, och därefter lite opraktisk att omanställa.

Den andra tänkbara anledningen är ju såklart att de helt enkelt inte var nöjda med min arbetsinsats, men jag har inte märkt av några specifika tecken på detta, och i sådana fall hade de väl gjort sig av med mig tidigare såsom de gjorde med den kinesiska killen som fick kicken redan för 2 veckor sedan. Jag tycker mig ha jobbat på lika mycket som de andra och varit i tid på morgnarna osv., så jag tror mera på den första förklaringen. Om det nu ändå är så att de egentligen tyckte att jag inte ansträngde mig tillräckligt så får det faktiskt vara, för jag har helt enkelt inte fysisk kapacitet till att jobba hårdare än vad jag har gjort under dessa veckor, speciellt inte med det extremt ostimulerande och enformiga arbete jag har utfört. Det har verkligen varit full rulle precis hela tiden, och den enda gången man har haft möjlighet att ens sitta ned på hela dagen förutom under rasterna är när man gått på toa.

Jag reagerade dock på beskedet så som man bör göra i dessa situationer, dvs. var artig och tackade för den tid jag fick där, och för den smarriga buffén men kinamat som de bjöd oss anställda på till lunch idag. Det finns ingen som helst anledning att göra som vissa människor och ta ut någon sorts hämnd och ilska på de personer man ev. inte tyckt om på arbetsplatsen sista dagen man är där, eller på chefen för att han avskedade en, bara för att få lite temporär känslomässig njutning. Som min mor ständigt och jämnt påpekar så kan sådant komma tillbaka och bita en i framtiden.

Ironiskt nog sade jag så sent som i söndags till henne att ända sedan den kinesiska killen fick kicken på en fredag för några veckor sedan så har jag gått och “hållit andan” varje fredag och hoppats att inte jag också skall bli av med jobbet. På så vis kom detta därför inte som någon enorm chock, även om det naturligtvis ändå var tämligen överraskande och extremt drygt, då jag mycket hellre hade fortsatt jobba istället för att göra ingenting under de kommande 2 veckor som jag planerade att vara kvar där, speciellt som jag inte har så mycket pengar att röra mig med. Jag har förvisso tjänat typ 6-7.000 SEK under den tid jag väl jobbat där, och det är ju iaf. enormt mycket bättre än ingenting, men samtidigt går jag nu miste om ungefär lika mycket pga. av det kommande arbetsbortfallet. Något nytt jobb är det ju inte lönt att söka nu heller, men jag skall iaf. ringa min kontaktperson på rekryteringsfirman och säga att jag gärna tar lite småjobb om de har några tillgängliga, typ lasta ur containrar eller hoppa in och jobba på ett varuhus över en helg osv., vilket de för det mesta brukar ha, så hoppet kanske inte är helt förlorat.

Det finns ju även vissa fördelar med allt detta, såsom att jag slipper:

• gå upp klockan 5 på morgonen
• stå ut med den bedrövliga kylan på morgnarna
• gå i mina obekväma arbetskängor i en halvtimme varje morgon plus en halvtimme de flesta eftermiddagar, för att därefter sitta och vänta i 20 minuter i en trasig och urinluktande busskur alldeles intill en hårt trafikerad och högljudd motorväg
• stå upp hela dagen i mina obekväma arbetskängor och de blåsor och dylikt som detta medfört
• höra den eländiga radion som spelar samma dåliga låtar vareviga dag
• ha på mig skavanade hörselskydd och skyddsglasögon hela dagen

En klassisk metod att handskas med dessa situationer är ju också att tänka på de som har det mycket sämre än en själv, för att på så vis må lite bättre (skadeglädje är den enda sanna glädjen). “Barnen i Afrika” är ju ett välbeprövat exempel, och i början av veckan fick jag ett annat sådant att lägga på minnet:

På bussen hem från jobbet klev det på två killar i kanske 25-årsåldern, som man genast anade inte var två av Guds bästa barn. De satte sig längst bak i bussen (såklart), och den ena av dem började sedan hålla en väldigt högljudd föreläsning för den andre under hela resan. Han pratade om hur han kände sig extremt pressad och stressad och att hans flickvän var gravid igen, och därefter fick vi alla i bussen ofrivilligt höra om hans kriminella förflutna, eftersom att han satt och halvskrek till sin polare. Han berättade för honom om hur han hade begått beväpnade rån och sysslat med knarkhandel och annat smått och gott under 10 års tid, och hur han hade gjort brottsligheten till “en konst”, samt drog några exempel på hur man tex. rånar butiker. Han hade suttit i fängelse flera gånger men var nu less på det hela och ville bara försöka leva ett normalt liv, och att han egentligen skulle ha befunnit sig i rätten den dagen för en bilstöld och smyckesstöld som han begick, men att detta blivit framflyttat. Precis vad folk vill höra när de sitter på bussen, att en av deras medresenärer är/var en tungt kriminell person som nu kände sig väldigt stressad och pressad och var “about to snap”, som han uttryckte det. Gisslandrama, någon? Tilläggas bör även att han hade väldigt raspig röst, gissningsvis pga. för många “cancer sticks”, samt att han svor värre än självaste Gordon Ramsay. Jag underhöll mig med att dels sitta och himla med ögonen för mig själv åt alla hans små historier (”we’re talking organised crime, bro. OC. If you’re gonna do it, do it properly”, “I was one of the biggest fucking criminals in WA”, osv.), samt att räkna hur många gånger han sade “fuck” under hela resan. Resultatet blev strax över 60 gånger - under en 10-15 minuter lång bussresa. Det blir ca. 4 fuck i minuten det. Inte illa…

Jag kan som sagt glädja mig åt att jag iaf. inte befinner mig i hans situation, och då känns ju det hela lite lättare.

Natten mot söndag låg jag och sov ensam i huset och vaknade vid kanske 1-tiden av att det ringde på porttelefonen. Det var Emmy, en av mina kollektivkamrater, som kom hem och inte hade någon nyckel med sig, så jag fick såklart ta och öppna åt henne. Detta händer då och då, dvs. att någon av tjejerna kommer hem mitt i natten när jag ligger och sover och väcker mig för att de har glömt nyckeln.

Hursomhaver gick jag och lade mig direkt igen, och likaså Emmy. Strax före 3-tiden vaknar jag till igen av att det small i ytterdörren, och någon sekund senare ropar Emmy till mig att det har varit några inne i huset. Jag går ned till henne och frågar vad som hänt, och hon berättade smått skärrad att det var en gubbe som hade öppnat hennes sovrumsdörr och tittat in, och när hon hade ropat “Hello?” så sade han till sin polare “Let’s go” och stängde igen dörren och sprang nedför trappan och ut ur huset. I bara strumplästen börjar vi därför söka igenom huset och kolla i varje liten vrå för att se till så att det inte var någon person kvar i huset, och att de inte hade stulit något. Alla lamporna i huset var tända också, vilket de inte var när Emmy hade gått och lagt sig. Hon vågade av förståeliga skäl inte gå och lägga sig igen, så jag höll henne sällskap medan vi inväntade polispatrullen som vi hade ringt efter. De kunde naturligtvis inte göra så mycket men intervjuade oss iaf. grundligt och kollade igenom huset. Det enda signalement som Emmy kunde ge var att mannen hon såg hade ett mörkt ansikte och en stor mängd mörkt och krulligt hår i ansiktet, antingen i form av skägg eller vanligt hår, samt en rutig skjorta. Tyvärr skulle det inte förvåna mig om det var aboriginer…

Anledningen till att de kunde ta sig in ö.ht. var för att Emmy inte låst dörren efter att hon kommit hem. Jag var ju yrvaken när jag öppnade åt henne och gick sedan och lade mig på en gång igen och räknade med att hon skulle låsa efter sig. Hon berättade dock efteråt att hon hade legat i sängen strax efter att hon kommit hem och funderat över om hon borde gå ner och låsa eller ej. Av någon outgrundlig anledning bestämde hon sig dock för att inte göra det. Själv hade jag aldrig kunnat somna om jag visste att dörren var olåst…

Fruktansvärt fräckt dock att bara gå in i ett slumpmässigt valt hus med olåst dörr sådär och börja söka igenom det. Vi hade ju kunnat vara vakna och suttit i vardagsrummet eller nåt när de klev in. Det “enda” de lyckades stjäla var Emmys gamla MP3-spelare och Magdas nya iPod, men av någon märklig anledning tog de inget annat. Det kan ju dock bli svårt att få ersättning från försäkringsbolagen för dessa två ting iom. att dörren var olåst. Det värsta med detta är ju dock inte de stulna sakerna, utan tanken på att det lika gärna hade kunnat vara några riktiga galningar som klivit in och börjat ge sig på Emmy och mig fysiskt, så därför känns det ju aningens olustigt att hon medvetet lämnade dörren olåst…

Hursomhaver verkar det ju dock ha slutat någorlunda “lyckligt” den här gången, och vi har ju iaf. lärt oss att vara ännu mera noggranna med att låsa dörren än vi var tidigare.

Detta är för övrigt det andra inbrottet jag råkar ut för på ganska exakt ett år. Kring början av juni förra året var det inbrott i köket i studentkorridoren där jag bodde i Umeå, men det enda som tjuvarna gjorde då var att stjäla vår mat och slänga ut en del av den över hela köket, så att det såg ut som om en 5-åring hade fått en massa livsmedel och blivit tillsagd att göra precis vad han ville med dem.

Nu är det bara 3 och en halv veckor kvar innan jag åker hemåt, och det börjar krypa i kroppen på mig då jag bara känner att jag vill åka hem snart och även slippa mitt enformiga jobb. Det är lite som brottslingar som suttit i fängelse i 10 år och rymmer när de har 1 månad kvar, för att den sista tiden är värst och driver dem till vansinne, som en av mina kollektivkamrater jämförde det hela med. Fast nu vill jag ju verkligen inte ge er intrycket av att jag försöker likna Australien vid ett fängelse, men ni förstår säkert poängen.

I fredags skickade jag dock in min ansökan till utbildningen som jag hoppas kunna börja på i höst. Ett par personer vet redan vad det är, så er övriga kan jag upplysa om att det är en lokförarutbildning. Jag valde det lyxigaste fraktalternativet för ansökningspapperena som bara tar 3 dagar och går att spåra via Internet så man kan se när det kommit fram osv. Tyckte det var säkrast så, speciellt som det bara är ganska exakt en månad kvar innan ansökningstiden går ut. Smakar det så kostar det dock: 250 SEK för att skicka lite papper…

Min egentliga plan när vi först började planera den här resan för 1,5 år sedan var att jag skulle plugga ett internationellt civilekonomprogram när jag kom hem, men det har jag i efterhand insett att jag nog inte vill egentligen. Mitt riktiga drömyrke är/var ju dock pilot, men det har jag först och främst inte råd med då det kostar omkring en halv miljon SEK och uppåt, och även om jag hade de pengarna så har jag även börjat tvivla under det senaste halvåret på om detta verkligen hade varit rätt val också. Dels för att det kan vara dumt att riskera att “förstöra” mitt flygintresse genom att ha det som jobb (jag har stött på ett par personer som medvetet valt bort pilotyrket just pga. detta, vilket har legat och gnagt i bakhuvudet på mig sedan dess), och sedan är också arbetsmarknaden på tok för osäker just nu. Flygbranschen befinner sig typ i sin värsta kris i historien pga. oljepriserna, så bolag efter bolag har konkat det här året, och de som fortfarande lever gör allt de kan för att minska kostnaderna och öka intäkterna, bla. genom att sparka en massa piloter. Inte så lockande att betala över en halv miljon och sedan ev. sitta utan varken jobb eller en annan utbildning.

Tanken har dock aldrig ens slagit mig att lokförare kan vara något för mig, förräns någon gång i januari/februari då jag plötsligt kom på detta och insåg att det nog är perfekt för mig på alla sätt och vis. Till viss del är det Ellikas förtjänst som av en slump berättade i höstas att det råder en väldigt bra arbetsmarknad för lokförare just nu, och jag har nog alltid trott att lokförare är ett sådant sorts yrke som är väldigt “slutet”, dvs. att det knappt råder någon rotation alls av personalen. Och så är det nog också vanligtvis, men just nu verkar det som att ungefär alla lokförare i Sverige håller på att pensionera sig för att de är födda ungefär samtidigt, och därav efterfrågan på nya sådana. Tre test måste jag dock gå igenom för att komma in; 1) bli kallad till intervju och urvalstester utifrån mitt personliga brev, 2) klara dessa tester och intervjuer, 3) få godkänt på hälsoundersökningen. Förvisso är det ju inte Harvard jag söker till precis, och det kommer ytterligare 3 intagningsmöjligheter till nästa vår om inte annat, men det vore ju onekligen trevligt att komma in på en gång. Den som lever får se.

På morgnarna är det omkring 8 grader varmt här numera, så jag tror nästan att jag skall frysa ihjäl varje dag när jag går till tågstationen, trots vantar och fleecetröja. Ni kanske ser varför jag inte kan fatta att en massa personer trots detta har på sig shorts den tiden på morgonen med de temperaturerna. Min chef har dock intygat mig om att det inte brukar bli så mycket kallare än såhär under vintrarna här, så det känns ju bra att veta iaf. Hemma i Umeå har det dock varit värmerekord och över 30 grader varmt har jag hört, och det är ju bra typiskt. Något som dock värmer upp en är australiensarna och deras “civilkurage” eller vad man skall kalla det. Exempel: en morgon denna vecka på pendeltåget till jobbet klev det på en 4-5 riktigt skabbiga white trash-tjejer som var väldigt högljudda och dryga. Klockan var alltså 6 på morgonen och de flesta som sitter på tåget vid den tiden är manliga bygg- och fabriksarbetare och dylikt. En av dessa satt och halvsov och vaknade till när dessa drägg klev ombord och ropade således till dem: “Pipe down, women! It’s too fucking early in the morning to hear your shit!” Då svor de åt honom men blev dock lite tystare efter det. Det är små guldkorn som dessa som jag kommer sakna hemma i det försynta Sverige. :)

Jobbet rullar på precis som vanligt, i dubbel bemärkelse kan man väl säga, ty det är verkligen extremt repetativa arbetsuppgifter jag har. Idag har jag spikat fast ramar runt små staket exakt hela dagen, och varje staket tar typ 10 minuter att göra, sedan börjar det om igen. Tricket är att bara titta på klockan ungefär en gång i halvtimmen så känns det som att tiden går lite snabbare.

En av mina jobbarkompisar slår alltid på radion på morgonen, vilket gör arbetet ännu mera repetativt, då stationen som alltid är på skralar ut popmusik i form av typ ett dussintal hitlåtar som spelas om och om igen hela dagen varje dag. Jag blev less på dessa efter första dagen, och jag förstår inte att inte han blir det också. Jag saknar P1, det är grejer det. Australien är också ett land som ligger lite “efter” musikmässigt sett, vilket min guidebok uppmärksammade mig om innan jag for hit, och som jag har fått bekräftat sedan dess. Det spelas nämligen väldigt många låtar på radion som är sisådär 5-10-20 år gamla, ungefär som RIX FM fast betydligt värre. En del av dessa låtar är inte ens originalen utan bara covers av dessa som inte är lika bra. Det hela är väldigt förbryllande. Kanske beror det på isolationen och det långa avståndet till omvärlden som gjort att tiden avstannat lite grann i det här landet på musikfronten.

Alla på jobbet är dock fortsatt väldigt trevliga, och förra fredagen bjöds det på smarriga donuts med glasyr åt alla. Dessutom brukar jag få skjuts till tågstationen då och då av chefens fru efter jobbet så att jag slipper gå i en halvtimme till busshållplatsen, och det är ju trevligt. Den kristna prägeln har dock gjort sig ännu mera påmind, speciellt förra veckan. Den kinesiska killen som jag skrev om sist jobbade bara kvar i tre dagar, och därefter blev han avskedad av chefen pga. att han var lite för seg och inte riktigt följde intsruktioner. Han var också bara anställd på prov och klagade varje dag över hur jobbigt arbetet var och hur tidigt han var tvungen att kliva upp, så han var inte speciellt brydd över att ha fått kicken. Vi brukade ju dock ta pendeltåget hem tillsammans, och efter hans sista dag (dvs. fredags) sade han till mig att det var Gud som hade sett till så att han blev av med detta jobb och att det berodde på att han skulle få något bättre senare, så det hela var bara en sorts vägledning från Guds sida. Jojo. Lite senare började han fråga mig när jag hade tänkt gifta mig, varpå jag svarade att jag inte ens har någon flickvän än. Så då frågade han mig vilken typ av tjej jag gillade, och kläckte sedan ur sig på fullaste allvar att japanskor tydligen var väldigt bra fruar då dessa var väldigt “lydiga mot sin make”… Fuck me, jag hade nästan glömt bort att det fanns sådana människor nuförtiden. Man tror inte riktigt att de existerar förrän man faktiskt träffar dem i verkligheten (vilket man ju i princip aldrig gör i Sverige, lyckligtvis).

Vid ett annat tillfälle satt jag och åt lunch på jobbet, och två killar i kanske 25-årsåldern som också jobbar där satt intill och pratade om en stor lottovinst som skulle dras förra helgen. Den ena skulle spela på det och sade till den andra att han (på fullaste allvar, igen) hade bett en bön till Gud och lovat honom att han skulle skänka bort det mesta av vinsten till välgörenhet om han vann, och räknade sedan upp en massa organisationer som skulle få en bit av kakan. Vuxna karlar som förlitar sig på att Gud skall hjälpa dem vinna på lotto, ja jisses… Perth är i allmänhet ett ganska kristet och konservativt ställe, vilket jag förvisso var medveten om i förväg, men det är nog först nu som jag börjat märka av det på riktigt. Tidigare såg jag bara “några” indikationer på detta, såsom att två av de största lokalradiostationerna här babblar på om kristendomen och psalmer och Bibel-citat dagarna i ända, och att amerikanska TV-predikanter syns lite då och då på TV, samt att det brukar stå kristna fanatiker och sjunga psalmer på torget och ha stora plakat med texter om att Jesus kan rädda en osv. Apperopå plakat på torget så såg jag i söndags en gammal man i Akubra-hatt och allvarlig min som bara stod på ett ställe och höll i ett sådant där det stod “Stop the discrimination against men” på. Jag gick aldrig fram och frågade vad han menade, men det såg ganska lustigt ut.

För övrigt har avgångstiden för min flygning till Singapore ändrats och flyttats fram typ 4 timmar, så nu kommer jag fram klockan tre på morgonen i Singapore istället för elva på kvällen. Bleeeh. Jag kan dock glädja mig åt att det idag är exakt en (1) månad kvar tills jag påbörjar min hemresa! Tjohooo!

Jag har just fått veta att min kära fasters man har gått bort pga. hjärtfel, vilket är väldigt sorgligt, speciellt för min stackars faster. Jag hoppas att hon hanterar det hela någorlunda väl.

Detta är andra gången inom kort tid som en “släkting” till mig har gått bort (jag var förstås inte biologiskt besläktad med min fasters man). För någon månad sedan gick min morfars bror bort som vi bland annat brukade hälsa på vid påsk, men hans bortgång var åtminstone väntad sedan ganska länge, vilket inte var fallet här, förutom att han tydligen hade kännt sig lite hängig ända sedan i julas.

Jag tror dock att jag har blivit lite “immun” mot sådana här händelser (immun är väl fel ordval, men ni hajar nog poängen), pga. alla dödsfall under min barndom från ca. 10 års ålder och framåt. Därför tar nog händelser som dessa inte lika hårt på mig längre som det säkert skulle göra för många andra, vilket väl är både bra och dåligt på sitt sätt. Dock gör det att jag längtar hem ännu lite till eftersom att man hellre vill befinna sig hemma än på andra sidan jorden när saker som dessa inträffar.

Jag har iaf. just ätit köttbullar, brunsås och lingonsylt med kokt potatis (mestadels från IKEAs mataffär), så då känns det lite bättre. (Om jag blev tvungen att viga resten av mitt liv åt en “maträtt” så skulle det utan tvekan bli brun gräddsås. Jämmer, ack och ve vad gott det är.)

När jag nu ändå är inne på döden och spiritualitet och dylikt så lämpar det sig också att prata om hur dagen har varit på jobbet (hur detta hänger ihop blir snart uppenbart). Idag var andra dagen för mig då jag var sjuk igår och ledig i måndags, och denna gång var det en kinesisk kille i 18-årsåldern som jobbade istället för malajen (de arbetar lite olika dagar var). Han var också väldigt trevlig och kommer uprsprungligen från Guangzhou (”Kanton”), som jag hade tänkt besöka medan jag är i Hong Kong. De tips han hade att ge mig om vad jag borde göra där (i Guangzhou alltså) är att fotografera staden, köpa billiga kläder och framförallt äta. “Det spelar ingen roll vad det är för mat, ta bara och stoppa allt i munnen.” Vi ser väl hur det blir med det…

Hursomhaver, kinesen, malajen och chefen känner varandra sedan tidigare, och det var så de två förstnämnda fick sina jobb på “snickeriet”. Hur känner de då varandra? Genom att de går till samma kyrka… Det gör även en av de kvinnliga cheferna inne på kontoret, och säkerligen en del andra på företaget också. Jag har alltså hamnat mitt bland en massa aktiva kristna filurer, och kinesen berättade om sin nyfunna tro för mig på vägen hem från jobbet idag (vi har samma resväg). Han hade blivit troende för ungefär 1,5 år sedan, och innan dess var han inte ett dugg religiös och svor och rökte, men det hade han slutat med sedan dess. Good for him. Nog för att man kan åstadkomma detta utan att viga sitt liv till sagoväsen, men detta förklarar ju iaf. varför alla är så underligt trevliga och prydliga på något vis. Jag visste väl att det fanns en hake. Gud har tydligen inte ännu berättat för dem att de har råkat få en kvasi-LaVeyist / kättersk pastafarian bland sig, eller så är det precis det han har gjort, och därför försöker de nu lura in mig i deras kristna “sekt”, som chefen säkert också är… chef för. GET OUT, IT’S A TRAP!

Men, men, vad de gör i deras sängkammare (dvs. ber och läser Bibeln) angår ju inte mig så länge de fortfarande är trevliga och inte försöker bjuda in mig till deras gudstjänster.

Den kristna kvinnliga chefen har för övrigt en jättefin hundvalp (ljusgul labrador retriever) som är 9 månader gammal och brukar sitta bunden vid uteplatsen där jag käkar min lunch alldeles intill receptionen. Den är extremt lekfull och hoppar och skuttar och biter/naffsar så fort man går fram och håller fram en hand, så jag får nästan små bitmärken på händerna varje gång jag leker med den. Den ger dock god underhållning när man är uttråkad under rasterna, och Jerker hade nog varit lyrisk över att ha en sådan på jobbet.

Nu skall jag iaf. sussa så jag orkar upp 5 imorgon igen. Efter jobbet skall jag sedan hänga med Luke hela kvällen.

RAmen!

I’m back in business, baby! Dvs. jag har fått nytt jobb, och som titeln antyder är det denna gång inom snickarbranschen, hos ett litet företag som har en brädgård där de säljer brädor och dylikt till kunder, samt en verkstad där de bygger ihop färdiga staket, lekstugor och liknande i trä. Det var (såklart) min superba rekryteringsfirma som fixade jobbet åt mig, och fredagen var första dagen för mig. Uppstigning klockan 5(!) för att käka frukost och ta mig till tågstationen innan 6. Därefter pendeltåg i 20 minuter, och sedan en kort bussfärd till industriområdet som företaget ligger i, varifrån det är 30 minuters “promenad” till själva arbetsplatsen, för att börja klockan 7… Ooops, nu var det just någon som krockade in bilen i en stolpe på vägen här utanför, måste springa och kolla.

Anyways, tungt att börja så tidigt på morgonen, men jag behöver verkligen pengarna, så det är inte mycket att göra. Tack vare min utmärkta färdplanering och beräkningar anlände jag exakt klockan 7, trots den långa och omständiga vägen att ta sig dit. Mitt intryck än så länge är också att det är ett riktigt bra ställe att jobba på, och det är som natt och dag jämfört med det förra jobbet. Chefen här är lugn, sansad, trevlig och behandlar alla väldigt bra, till skillnad från chefen på det förra stället som ständigt och jämnt var uppjagad och hade hett temperament och skrek och var avskydd av alla anställda. All utrustning fungerar också som den skall på det här stället till skillnad från det förra, där man fick ta det som fanns och “lappa ihop” det om något var trasigt eller saknades, och sedan försöka göra så gott jobb man kunde med detta. Allt är välorganiserad och effektivt också, och det är betydligt trevligare att jobba på ett ställe som luktar gran och färskt trä än ett som luktar jästa och mögliga sädeskorn. Varje fredag efter dagens slut bjuder de också alla anställda på gratis vin, öl eller läsk inne på kontoret, och sedan sitter alla där på stolarna runt receptionen och pratar och har det trevligt. Kontrasten är total.

Mina arbetsuppgifter har än så länge bestått av att snickra ihop trästaket med hjälp av cirkelsåg och spikpistol (vilken grej! Vem behöver hammare när det finns spikpistoler!?) , och därefter såga till brädor med en stor sågmaskin, för att avslutningsvis montera och bearbeta ramarna runt staketen med en annan sorts spikpistol samt borr, hyvelmaskin, slipmaskin och attomatisk skruvdragare. Det var väldigt mycket kunskap att ta in på en och samma gång, och ganska fysiskt utmattande och lite enformigt arbete, men dagarna går ju så mycket snabbare när man har fullt upp hela tiden, och jag slipper åtminstone bli blöt och skitig stup i ett. Dessutom är det ju väldigt bra att få lite annan jobberfarenhet än bara städning.

Jag jobbar ihop med två andra personer, dels en ganska eccentrisk gubbe på 50+ med stort skägg och stora glasögon som är en rolig typ, och dels en väldigt trevlig 20-årig malaj som pluggar till revisor här i Perth. Han jobbar dock bara onsdagar och fredagar, och de andra dagarna är det tydligen en annan kille där istället, som jag har för mig var en av hans kompisar. Jag vet inte ännu hur mycket jag tjänar då jag glömde fråga, men malajen får iaf. $18 i timmen, så jag gissar att jag har samma lön, eller kanske $17 iom. att jag är anställd via en rekryteringsfirma. I vilket fall som helst duger det för mig, och efter lite snabba beräkningar har jag kommit fram till att jag lär ha omkring 10.000 SEK extra på sparkontot när jag åker hem, vilket gör en enorm skillnad i min nuvarande situation. Under de två veckor som jag var utan jobb blev jag också extremt snål, som jag alltid blir när jag har väldigt begränsade ekonomiska tillgångar, och jag tror att det bara får bli hemgjorda mackor, frukt och ev. snabbnudlar till lunch den här sista månaden som jag har kvar, istället för att punga ut 30-50 SEK per dag på köpt lunch som jag gjorde på mitt förra jobb.

Tyvärr fick jag lite halsont i torsdags kväll, och till råga på allt sov jag dåligt den natten, vilket ju var väldigt opassande när jag skulle upp 5 och jobba i fredags. Förmodligen pga. detta har jag därför blivit lite förkyld idag, fast inte av värsta sorten, men det passar ju iaf. väldigt bra att det då är ledig dag på måndag pga. “Foundation Day”, dvs. firandet av att delstaten Western Australia skapades, så jag har därmed 3 dagars helg. Det har ändå inte varit någon idé att gå ut idag då regnet har fullkomligt öst ned som ett vattenfall, och åskan har dundrat och blixtrat över staden. Imorgon skall jag dock träffa Luke igen, givet att förkylningen och vädret har blivit lite bättre.