Jag har nu fått min laptop och min externa filmhårddisk som mamma skickade för två veckor sedan. Lyckan är total. Som jag har längtat efter min egen dator under dessa 4 månader! Det är ju naturligtvis inte lika bra som att ha min stationära dator som jag kan spela mitt älskade Flight Simulator på (abstinensen bara växer för varje dag som går), men det är ett stort steg i rätt riktning. Allt verkar även vara intakt och fungera, och jag hade redan installerat Debian på laptopen visade det sig, så det slipper jag lyckligtvis ordna med nu. Dock fungerar inte mitt medhavda trådlösa USB-nätverkskort i Linux, vilket var väntat då det är ett tämligen speciellt sådant, så jag måste ta och inhandla ett nytt PCMCIA-kort och försöka meka igång det. Till dess får jag nöja mig med att surfa i Windows XP.

Jag skrev tidigare att jag hade bestämt mig för att inte åka på Linux-”mässan” Linux.conf.au 2008 i Melbourne i januari nästa år, pga. att det var för dyrt och inte tillräckligt intressant den här gången för att kompensera för priset. Min snälle morbror gjorde det dock svårt för mig genom att nyligen muta mig med en betydelsefull summa pengar ifall jag åker, och då blev det ju en helt annan grej. Detta är dock lite jobbigt då man måste kolla och fundera igenom allt en gång till och ordna ledigt från jobbet och det ena med det fjärde. Detta har jag dock gjort nu, samt bestämt mig för att ändå åka trots allt, så det blir till att boka alla biljetter till helgen. Tack Jerker! Jag skall se till att blogga flitigt från mässan för din skull.

En stor fördel med mitt jobb är som sagt att det ligger alldeles vid flygplatsen, vilket gör att jag får se en massa flygplanspornografi i realtid varje dag. Idag var det den bästa planespotting-dagen hittills, då jag såg en rad exotiska plan. Här kommer därför en superduperkulig topp-fem-lista över dagens skådningar!

1. Den ganska mystiska “flygplansindividen” med registreringen CS-TMT – en Airbus A330-300 – som det portugisiska flygbolaget HiFly hyr ut till den australiensiska försvarsmakten för transporter av soldater och dylikt till mystiska destinationer som Fujairah och Diego Garcia
2. En Royal Brunei Airlines Boeing 767-300, på väg till Bandar Seri Begawan i Brunei
3. En South African Airways Airbus A340-200 på väg till Johannesburg
4. En av Qantas tre stycken gamla klassiska Boeing 747-300 som de flyger med mellan Perth, Melbourne och Sydney
5. En Emirates Airbus A340-200 som jag ser lyfta mot Dubai nästan varje morgon, så även denna dag

Idag var jag syndikalistisk och snodde ett fyrpack med toapapper från jobbet. Dels för att det är jul (och jag ser det därför som min julklapp från dem), och dels för att vi har slut sådant här i kollektivet. De andra i personalen får tydligen ett sexpack öl kring jul, men jag vill inte ha det då jag ju inte dricker. En 20-årig kille som föredrar toapapper framför öl… Det ni. Har ni hört talas om det förut? Eller “Det är unikt!”, för att citera en sketch ur Hipp! Hipp! säsong 2.

I morgon är sista arbetsdagen innan jul, och sedan har jag jullov (eller “sommarlov”) i nästan två veckor. Detta känns väldigt tilltalande just nu då jag har ägnat större delen av de senaste två dagarna i ett kallt, mörkt och blött rum i källaren på bryggeriet, där jag har fått den kuliga uppgiften att rengöra all svart, slemmig gegga som sitter fast på väggarna med en högtrycksvattenslang. Man blir skitig nå’t så in i helvete, och lyckligtvis förser de mig med full stridsmundering, dvs. regnkläder och heltäckande mask för ansiktet osv., men det hindrar en ändå inte från att bli blöt och kall. De tillåter mig inte att jobba där nere i “katakomberna” i mer än några timmar per dag just pga. detta, och det är ju tur på sätt och vis, men samtidigt innebär det att det tar längre tid. Det är kusligt tomt och dimmigt och det knakar och bankar av alla maskinerna ovanför, och i ena änden är det en stor fläkt som blåser kalluft genom hela denna långa “hall” (därav kylan), vilket är till för att kyla ned alla sädeskorna som ligger i stor behållare på våningen ovanför. Enda trösten är väl att det verkar vara många av de anställda på bryggeriet som har fått utföra detta arbete i början av deras “karriär”, och en av dem “tröstade” mig med att när han gjorde det för första gången för ett antal år sedan så var golvet i rummet fullkomligt täckt av hundratals råttor som ilade iväg när lamporna tändes. Själv har jag bara sett en enda råtta i bryggeriet. Den satt stilla på ett golv och ryckte spasmiskt och blödde från munnen. Gissningsvis hade den varit och nallat på råttgiftet som är utspritt över hela byggnaden. Ingen vacker syn var det, och jag tyckte ganska synd om den. Ett annat djur som jag tycker synd om är en duva som lade ägg på en stålskiva högt upp längs en av väggarna. Sedan täppte personalen igen hålet som den använde för att flyga in genom för att kunna ruva på dem, så nu ligger de två äggen där och kommer aldrig bli kläckta. Det är nog sorgligare än vad det låter om man väl har sett det hela, samt stått och tittat duvan i ögonen när den satt där fridfullt och ruvade… :)

Jag har för övrigt ändrat min resrutt till jobbet för femtioelfte gången nu, vilket innebär att jag nu tar tåget och sedan bussen istället för att behöva gå i 40 minuter till och från tåget varje dag och sedan ha värk i fötterna när jag kommer hem. Plus att jag nu har sparat in en halvtimme jämfört med min allra första resrutt.

Det finns dock en lite märklig gubbe som åker samma buss som jag varje morgon och eftermiddag och kliver av och på vid precis samma hållplats som jag. Han ser ut lite som en blandning mellan en gammal biker-knutte och min käre morfar (vilket är lite sorgset att bli påmind om varje dag), och han jobbar på ett företag som byter ut vindrutor som har sina lokaler i närheten av mitt jobb, så vi går alltså samma väg mellan busshållplatsen också. Hans jobb är gissningsvis av typen “vanligt enkelt kroppsarbete”, så att säga. Han ser ut att vara i typ 60- eller 70-årsåldern och har ett väldigt stort skägg och helt kal skalle, och han ser även ganska snäll ut (samtliga drag är likheter med min morfar). Han har alltid shorts och en lite sliten arbetsskjorta på sig, och det märkliga är att han alltid bär på en liten korsordsbok i en plastpåse som han sitter och skriver i när vi två sitter i busskuren och väntar på bussen hem efter jobbet på eftermiddagarna. Han betalar alltid bussbiljetten kontant med mynt och har inget s.k. SmartRider-kort som jag och alla andra regelbundna pendlare på kollektivtrafiken här i Perth har. Allt detta har fått mig att undra vem han är, för det är tämligen ovanligt att en man i hans ålder har ett sådant jobb och löser korsord varje dag och inte kör bil till jobbet. Mina två teorier är att han antingen är en person som har halkat snett större delen av livet men nu har bättrat sig och försöker komma på fötter igen på gamla dar, alternativt att han är en lite ensam man som har arbetat sig fram i livet på ströjobb och saknat några riktiga mål och visioner. Jag känner sympati med denna man, trots att jag inget vet om honom, och jag funderar alltid på om jag skall försöka inleda en konversation med honom i busskuren; ta reda på vem han är, vad han har för bakgrund, försöka bli vän med honom på något plan. En 15-minuter-per-dag-vän så att säga, eftersom att det är ungefär så mycket tid vi “spenderar tillsammans”. Jag har dock inte vågat göra detta än. Hur börjar man liksom? Vad säger man först? Jag delar ju inte hans “passion” för korsord, och det är det enda intresse jag vet att han har. Jag skall ta och fundera igenom detta över jul och hoppas att han är kvar när jag börjar jobba igen den 2 januari.