De sista dagarna i Brunei försökte jag uttömma de sevärdheter som fanns kvar. Ringde till den vänlige hotellchauffören för att se om han kunde köra mig runt till några olika ställen, men jag kom aldrig fram på mobilen. Kvinnan som skötte de guidade turena på hotellet var inte tillgänglig under helgen, så någon djungelutflykt blev det inte heller. Ägnade därför dagen åt att långfika, skriva vykort, gå på nattmarknaden samt ta lite längre promenader runt om i staden, och jag hittade bla. ännu en märklig kyrkogård:

Nästa dag (som tillika var min sista dag i landet) fick jag dock tag på chaffisen, och anledningen till att han inte hade svarat dagen innan var för att han inte visste vem det var som ringde… Detta var oerhört synd då vi hade kunnat åka på en hel del längre utflykter som jag inte hade tid med sista dagen. Vi for iaf. iväg till sultanens moské (som är landets största), sultanens palats samt en sprillans ny byggnad som används som mottagningshus när utländska dignitärer kommer på besök.

Palatset (det största i världen med 1788 rum):

Jag och en av sultanens lakejer:

Mottagningshuset (svårt att uppskatta på bild kanske, men det var fantastiskt vackert i verkligheten):

Moskén (den var oerhört lugn och fridfull, nästan så att man skulle kunna tänka sig att åka dit och sätta sig där inne i några timmar bara för att njuta av tystnaden):

Brunei har varit ett litet drömresmål för mig under ett par års tid, men då menar jag mest ”dröm” som i att jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle besöka landet, så det känns bra att kunna bocka av det på min lista så att säga, och överlag är jag nöjd med vistelsen. Det blev ömsom kultur- och sevärdhetsresa och ömsom slappsemester.

Nästa stopp var som sagt Kuala Lumpur – staden där allt började för nästan ett år sedan. Så mycket har hänt sedan dess, och jag känner själv att jag har utvecklats enormt mycket, även om det kanske framförallt är sådana saker som jag mest märker av själv. Det är väldigt kul att sitta och läsa igenom vårat bloggande från den perioden och minnas vad man hade för förhoppningar, tankar, idéer och förväntningar på resan, och hur det på många sätt blev helt annorlunda (till det bättre) än vad man hade tänkt sig. Det är ju också det som är ett av de främsta målen med att resa – att utvecklas som person – så på det sättet tillsammans med allt vi upplevt så har denna resa varit oerhört framgångsrik.

När vi lyfte från flygplatsen kunde man se in i de två gigantiska hangarbyggnaderna som huserar två av sultanens privatjet; en Boeing 747-400 och en Airbus A340-200. Har bara sett dessa på bild förut, så för en flygplansnörd som jag var det en stor bonus.

Förra vistelsen i Kuala Lumpur löpte smärtfritt, och så även denna gång, men början kunde väl ha varit bättre. Hade tänkt ta buss eller tåg in till centralstationen från flygplatsen och därefter tunnelbanan och en kort promenad till hotellet – billigt och förhållandevis enkelt. Upptäckte att AirAsia kör stora och fräscha skyttelbussar mellan budgetterminalen och centralstationen inne i Kuala Lumpur för bara 15 SEK. ”Perfekt”, tänkte jag och hoppade på. Väl framme vid centralstationen upptäckte jag dock att tunnelbanetågen hade slutat gå för dagen eftersom att klockan var 1 på natten, så det fick bli taxi istället. Chaffisen ville ha 70 malaysiska ringgits (130 SEK) för den korta resan till hotellet och skyllde på att det var så pass sent på natten och inte fanns några andra alternativ, och dum som jag var gick jag med på det utan att fråga de andra chaufförerna vad de kunde erbjuda mig. Snart höjdes priset till 75 ”pga. mina väskor”, och under färdens gång ökade det av någon anledning till 80. Under hela färden var jag hans ”friend”, och han frågade mig vad jag hette ungefär 4 gånger samt ifall det var min första vistelse i Kuala Lumpur ungefär 3 gånger. Väl framme frågade han 2 gånger om jag redan hade bokat rum på hotellet, för annars kunde han köra mig till ett billigare ställe. ”Jaaa jag har redan bokat rum” sade jag och lyckades få upp min dörr som den fule fisken hade låst, så när jag väl hade fått mina väskor och betalat frågade jag receptionisten på hotellet vad jag borde ha betalat för taxiresan och fick till svar ”20 ringgits”, dvs. 1/4 av vad jag betalade. Förbannad som jag var tog jag ut mina aggressioner på väggarna uppe på hotellrummet, och det som irriterar mig mest är inte själva summan i sig utan det faktum att jag betalade 4 gånger mer än jag borde ha behövt, enbart pga. att han var en ohederlig slemhög. Tack gubbjävel för att du förstörde min vistelse i Kuala Lumpur!

Det blev dock bättre nästa dag. Bodde som sagt på samma hotell då det både var billigast och enklast, och det är ett riktigt bra hotell på alla sätt och vis också. Det blev bara 6 timmars sömn med flit pga. en tidig uppstigning, och efter hotellfrukosten gav jag mig av till Petronas Towers för att ordna biljett till att besöka Skybridge, som alltså är en inglasad bro som går mellan bägge tornen. Ellika rådde mig att ge mig av dit i tid pga. att biljetterna tog slut väldigt snabbt, vilket mycket riktigt stämde, och den tidigaste biljetten som jag fick tag på var för klockan halv sex på kvällen.

Det regnade under resten av förmiddagen, så jag var fast i shoppingcentret KLCC alldeles intill tornen och drev runt i någon timme samt käkade lunch i food courten.

När gudarna hade slutat kissa gick jag en sväng genom stan till KL Tower, som är ett 421 meter högt telekomtorn där man har en fantastisk utsikt över hela staden om man åker upp till toppen, vilket jag gjorde. Hissen gick så snabbt att jag fick lock i öronen:

Fortsättningen av min sightseeing-promenad:

Därefter gick jag tillbaka till hotellet pysslade och donade lite innan det blev dags att åka tillbaka till Petronas igen. På vägen till tunnelbanestationen blev jag påmind om att världen ändå inte är så speciellt stor, då jag träffade på den australiensiska mannen som hade bott i samma rum som jag på vandrarhemmet/hotellet i Singapore. Han berättade i sin tur att han hade sett Annika alldeles i närheten dagen innan, och jag visste förvisso att båda skulle vara i Kuala Lumpur ungefär samtidigt som jag men hade nästan glömt bort det. Annika for dock vidare till Bangkok på morgonen den dagen, så vi hade tyvärr inte hunnit träffats något.

Utsikten från Petronas var inte lika mäktig som den ifrån KL Tower, men å andra sidan var det gratis, så för priset av noll SEK var det helt okej. :)

En muslimsk man och hans kraftigt beslöjade fru ville göra ett ”tar-du-kort-på-oss-så-tar-vi-kort-på-dig”-utbyte, så jag tackade ja (för er skull, såklart). Dock förstår jag inte poängen med att jag skulle ta kort på dem när man inte kunde känna igen kvinnan (man såg bara ögonen på henne). Men men, vad vet väl jag.

När jag satt och åt middag på ett café inne i KLCC efter turen upp i Petronas såg jag en tjej som gick på våningen nedanför som såg ut precis som en tjeckisk tjej som bodde i samma studentkorridor som jag i Umeå. Kunde dock inte gå fram och fråga om det faktiskt var hon, eftersom att vi befann oss på olika våningar, men jag har frågat henne på Facebook, så vi får se om jag hade rätt. Mina ovanligt många ”kändis-sightings” för dagen fortsatte på väg ned till tunnelbanan där jag stötte på en trevlig amerikansk kille som jag hade träffat på flygplatsen i Brunei.

Jag for iaf. tillbaka till hotellet och köpte med mig lite cashewnötter och ägnade resten av kvällen åt att mumsa på dessa och dricka té medan jag tittade på två avsnitt av Jamie Olivers matprogram på TV. Ett bra avslut på en bra dag med andra ord.

Chinatown, som hotellet ligger i (bilder med MENSKER på!):

Hittade för övrigt följande skylt alldeles intill mitt hotell:

Eftersom att jag älskar reggae så sökte jag flera gånger inne i gränden efter baren men lyckades inte hitta den, förmodligen pga. alla dumma försäljare som täckte upp halva gatan med sina stånd och försökte kränga på en allt möjligt skit som man inte behöver. Var nästan beredd att slå till dem efter ett tag i ren frustration, men det hjälper att gå i snabb och bestämd takt och aldrig ens titta på dem när de försöker få kontakt med en.

Resan tillbaka ut till flygplatsen nästa morgon gick lyckligtvis helt enligt planerna, dvs. tunnelbana plus skyttelbuss, så jag blev inte blåst av någon taxichaffis denna gång. Planet till Macau var i tid, och det var hur häftigt som helst att se alla landmärken och platser i Macau från luften som jag sett på bild åtskilliga gånger tidigare. Hoppade på en extremt proppfull minibuss som körde skytteltrafik mellan flygplatsen och själva Macau via bla. färjeterminalen där jag skulle av. Köpte biljett för första bästa färja till Hong Kong och klev ombord. Det hann bli mörkt under själva färjeresan, och jag anlände till Hong Kongs färjeterminal vid halv nio på kvällen. Det positiva med detta var att alla skyskrapor var upplysta längs vattnet, så det var ett häftigt första intryck av staden. Passerade tullen och lyckades navigera mig ned till tunnelbanan, och efter en del irrande runt i området kring mitt hotell lyckades jag till slut lokalisera det, och där sitter jag nu. Mer om detta blir det dock en annan dag, för nu skall jag ge mig ut och utforska staden.