Okej, detta inlägg blir förhoppningsvis(?) lite kortare än det förra. Det blev liksom två stora äventyr på en och samma gång, och nu blir det istället bara ett.

Inledde veckan med en ”ledig dag” för att hinna blogga, gå igenom mailen, läsa andras bloggar, osv., annars hade det förra inlägget blivit ännu längre. Dock var jag iväg igen och kollade på den häftiga ljusshowen från Kowloon på kvällen.

Nästa dag, dvs. tisdag, var det dock upp i ottan (dvs. klockan 10) och iväg till Lantau, som är den största ön i Hong Kong. Den utgör en oerhört stor kontrast till själva ”huvudstaden” då ön är väldigt bergig och lantlig, och huvudattraktionen är en gigantisk Buddha-staty som sitter uppe bland bergen. Den nya flygplatsen ligger också på Lantau, men statyn var faktiskt huvudmålet för mig, tro det eller ej. Det går naturligtvis att ta tunnelbanan till Lantau, närmare bestämt till förorten Tung Chung som mest består av några stora shoppingcentrum och en mängd höga lägenhetshus. Därifrån tar man sedan linbanan upp till Ngong Ping, där Buddha-statyn sitter. Lantau är som sagt väldigt bergigt och ungefär så nära landsbygden man kan komma i Hong Kong, då det ligger diverse småbyar utspridda här och var på ön. Det mesta av naturen är också orörd och tillhör två stora nationalparker, och det finns knappt några höghus alls bortsett från Tung Chung. Det går också mängder av vandringsleder längs hela ön, och huvudleden som går rakt över ön tar ungefär ett dygns vandring om man går non-stop. Den är dock uppdelad i 12 delar, så de flesta går antingen en eller ett par av sträckorna alternativt avverkar hela leden med övernattning längs vägen i tält eller på vandrarhem. Den är inte precis en asfalterad vandringsstig heller utan är riktigt krävande på sina håll.

Vi (jag och de andra passagerarna) lämnade världsmetropolen Tung Chung bakom oss…

För att bege oss upp i bergen!

Flygplatsen ligger som sagt alldeles i närheten, så jag hade naturligtvis svårt att bestämma mig för vad jag skulle fästa ögonen på; den vackra utsikten över alla bergen eller alla coola flygplan som lyfte och landade. Det fick bli lite kompromissande.

Uppe till vänster kan man skymta den gigantiska Buddha-statyn:

Framme i Ngong Ping:

Biiig fucking Buddha:

Det fanns en och annan person som gick fram till statyn och började be och buga inför den. I egenskap av rabiat ateist hade jag lite svårt att hålla mig för skratt, för det enda jag ser är en människa som ber till en metallklump. Men jag kanske är väldigt oförstående.

Mera religion; Po Lin-klostret:

För att göra Ellika besviken så var klockan 15.30 när jag såg denna skylt, så det var liksom inte läge att varken äta lunch eller middag:

Heil Hitler:

I Perth satt det för övrigt också en Svastika på väggen inne i scout-lokalen som vår Krav Maga-träning höll till i. Precis som inom hinduismen och buddhismen hade den naturligtvis en annan innebörd än vad Hitler och co. använde den till, men det kändes ändå alltid lite ironiskt att träna en israelisk självförsvarsteknik med en svastika på väggen.

Om denna skylt hade suttit på alla ”offentliga platser” i världen så hade nog Ellika blivit överlycklig, bortsett från cykel-förbudet och felstavningen då:

Jag hade funderat över att vandra längs en av sträckorna på den s.k. Lantau-leden, men jag var inte riktigt utrustad för någon längre vandring. Alla webbsidor och dylikt med information om vandringarna i Lantau avråder också starkt från att ge sig ut längs lederna ensam, och att man bör vara väl förberedd på alla sätt och vis innan man ger sig av. Dock bestämde jag mig för att göra ett försök ändå utifrån en någorlunda felsäker plan: jag satte som mål att ta mig upp på Lantau Peak (vilket är Hong Kongs näst högsta punkt) som nås efter den första tredjedelen av sträckan som jag hade tänkt vandra. Jag skulle återvända ifall jag a) nådde toppen, b) hade druckit upp hälften av mitt medtagna vatten eller c) det blev för dimmigt eller började regna eller dylikt – whichever came first. Hettan och ansträngningen gjorde att jag svettades floder, bokstavligt talat, och dessvärre blev det därför vattnet som blev den felande länken. Jag hade kommit ungefär halvvägs upp mot toppen efter en halvtimmes vandring, varpå halva vattenflaskan återstod, så då var det bara att erkänna sig besegrad och gå ned igen. Min plan fungerade lyckligtvis då jag kom tillbaka ned i ett stycke, och det var nog lika så bra att jag inte kunde gå ända upp, för jag hade bestämt mig för att hinna se byn Tai O också innan det blev kväller.

Något sorts monument en liten bit ifrån början av leden:

Tai O är en liten fiskeby som ligger på nordvästra sidan av Lantau. Vissa hus är byggda på styltor i vattnet (precis som i Brunei), och byn lockar därför till sig en del turister fast i ganska små mängder. Eftersom att jag hade köpt en tur- och returbiljett på linbanan fick det bli till att ta den tillbaka till Tung Chung och sedan buss därifrån till Tai O.

Flera av vandringslederna var avstängda pga. stora jordskred, som framkommer av denna bild om inte annat:

Tai O ligger en bra bit bort från Tung Chung, och det går inga vägar längs vattnet mellan de två byarna/städerna. Bussfärden går därför först upp mot bergen till den höga mittplatån, och därefter ner igen mot Tai O. Det mest bisarra under bussfärden var att det vandrade omkring horder av lösa/vilda kossor längs vägarna, helt fritt. Det var väl ungefär det sista jag förväntade mig att se här:

Shek Pik Prison, ett av högsäkerhetsfängelserna i Hong Kong (bussen gör en liten avstickare ned till en hållplats alldeles intill fängelset och åker sedan upp till huvudvägen igen för att fortsätta färden mot Tai O):

Framme i Tai O:

De flesta bostadshusen var oerhört små, typ som små lekstugor. Den andra våningen på de grå metallhusen började ungefär vid min haka, och dörringångarna var typ 1 meter höga. Dock var de alltså riktiga bostadshus där människor verkligen bodde och hade sina hem. Mycket märklig syn. Jämför tex. storleken på följande hus med den lilla barncykeln som står parkerad bredvid till höger:

Chocolate Egg Balls fanns det, men dessvärre inga Chocolate Salty Balls:

Jag är väldigt glad att jag åkte till Tai O, för det ger en enormt nyanserad bild av Hong Kong. Det är liksom den totala motsatsen till alla gigantiska skyskrapor och moderna levnadssätt som råder inne i city, och inte alls vad man förknippar detta land med.

Klockan började dock närma sig 7 på kvällen, och jag hade inte ätit något sedan lunch. Marknadsstånden hade stängt i Tai O och restaurangutbudet var väl inte det bästa. Det var mest fisk och skaldjur som gällde. När jag gick runt och letade efter matställen kom det fram en gammal man och började prata förvånansvärt bra engelska med mig. Han bar omkring på ett par små tygväskor, och det visade sig efter ett tag att han naturligtvis var försäljare (suck). Han insisterade hela tiden på att jag borde gå in i en gränd och ta bilder där, och han slängde då och då små blickar på min kamera som jag höll framme. Eftersom att jag inte ville köpa något och anade lite oråd över hans beteende så kände jag att det nog var bäst att skaka av mig honom och började gå tillbaka till busstationen.

Det skulle avgå en buss tillbaka till Tunch Chung 5 minuter senare, så jag bestämde mig för att ge upp och åka tillbaka dit istället eftersom att matutbudet var betydligt större där. Köpte lite citronisté i en automat för att få i mig åtminstone lite energi och fylla magen under den nästan en timme långa bussfärden. Busschaffisen verkade tro att han deltog i ett rally då han körde som en galning längs de slingriga bergsvägarna, men fram kom vi iaf. i ett stycke. När jag gick ut från busstationen var den första restaurangen jag såg, naturligtvis, PIZZA HUT. Gud ske pris! Jag måste med andra ord göra Ellika besviken ännu en gång vad det gäller maten, och det är helt enkelt bara att acceptera att vi är helt olika på det området. Jag är stockkonservativ och hon är äventyrlig. Sorry Susan. Dessvärre fick jag vänta i ungefär en halvtimme på att få ett bord, och sedan ytterligare 20 minuter för att få själva maten. Var nästan svimfärdig av hunger när jag äntligen fick min gigantiska och smarriga (men dyra) pizza vid 8.30-tiden. Mätt och belåten var det sedan bara att åka den långa tunnelbanefärden tillbaka in till storschta’n igen. En riktigt lyckad dag, hungern till trots.

Avslutningsvis är (var) det tydligen 10 dagar kvar tills OS börjar:

Pga. fucking-jävla-OS kan jag inte få något visum till Kina, då Kinesiska Staten i princip har slutat dela ut sådana till vanliga sketna turister sedan några veckor tillbaka pga. den stora efterfrågan inför OS. ”Riktiga” Kina ligger alltså mindre än 1 timme bort från där jag sitter just nu, och jag kan inte åka dit pga. en fånig jävla linje på en karta. Som sagt, stater och nationsgränser är finfina grejer…