Titta Markus:

Titta Macau Tower:

Titta Markus står alldeles vid kanten på toppen av Macau Tower:

Titta Markus flyger:

Weee!

YEEES, I DID IT! FAN VAD JAG ÄR BÄST!

Detta var alltså Le Grande Finale, symboliskt nog utförd sista riktiga dagen på hela denna långa resa: 1 augusti 2008. Ellika gissade för någon dag sedan att jag hade tänkt hoppa bungy jump, och det var alltså helt korrekt. Jag tror att Stefan eventuellt var mig på spåren också(?).

Jag har gått och tänkt i flera månader att jag borde hoppa från Macau Tower när jag ändå skulle hit. Dessutom pratade jag och Ellika om att hoppa bungy jump på Nya Zeeland, men vi kom oss ju tyvärr aldrig dit som vi först hade tänkt, och således blev det inte heller något hoppande. Jag har aldrig hoppat bungy jump eller gjort något liknande förut över huvudtaget, så vad passar väl då bättre än att hoppa världens längsta bungy jump? Macau Tower innehar nämligen det nuvarande Guinness-världsrekordet för detta – 233 meter av ond, bråd död:

Det är tur att det är ganska dyrt att hoppa, för då kan man liksom inte ångra sig och strunta i allt när man väl kliver ur hissen på toppen och har köpt biljetten. En annan bra sak var att det var raka rör och snabba puckar som gällde, inte mycket tid för reflektion och ångest, och det är väl säkert poängen. Det kändes väldigt bisarrt att stå längst ute på kanten och tänka att man skulle slänga sig utför, men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle genomföra det, så det var mest ett djupt andetag som gällde och att se till att få det hela överstökat. I början var det ganska okej att falla framåt rakt ut i luften, eftersom att man håller upp huvudet och inte tittar ned, så man förstår nog inte riktigt vad det är som man håller på med. Men när man sedan väl inser att man faller rakt nedåt mot marken så sätter paniken in och man börjar instinktsvråla i några sekunder, tills man inser att allt faktiskt är okej och under kontroll, ungefär samtidigt som det börjar spänna åt ordentligt i benen pga. att linan sträcker ut sig och man börjar sakta ned. Efter det började jag bara småfnittra hela tiden medan jag hängde och dinglade upp och ned i linan och väntade på att bli nedfirad, vilket kändes som en evighet. Det stack i huvudet och armarna pga. allt blod som samlades där, och när jag väl var nere på marken igen så kändes det som om ögonen skulle ploppa ut ur sina hålor.

Hela upplevelsen var både det värsta och kanske det häftigaste jag någonsin gjort, och jag är så oerhört glad att jag tog mig för att göra det. Jag har svårt att tänka mig ett bättre avslut på denna resa – den har ju trots allt till stor del bestått av att prova nya grejer som jag aldrig tidigare har testat.

På väg tillbaka till färjeterminalen för återresan till Hong Kong kändes det som att jag hade besegrat tornet, och hela Macao också för den delen. Det var verkligen en ”kung för en dag”-känsla.

Man fick 50% rabatt för andra och tredje hoppet om man ville, men jag kände väl inte precis någon akut lust att göra om det igen… En gång räcker gott och väl för mig!

Jag har dock även ägnat mig åt mera normala saker de senaste dagarna. Onsdagen var väl tämligen händelselös då jag ägnade förmiddagen åt att blogga och dylikt, och eftermiddagen åt att försöka se klart historiemuseumet.

Igår var jag dock ute på ett litet äventyr igen, denna gång till Ten Thousand Buddhas Monastery, vilket, som namnet antyder, är ett buddhistkloster med en sjujävla massa buddhastatyer. Mycket buddhism denna vecka med andra ord.

Efter en halvtimmes pendeltågsfärd ut i Hong Kongs förorter kom jag fram till ett IKEA-varuhus, och vid baksidan av detta ledde en lång, lång trappa med 400 fotsteg upp till berget som klostret var beläget på. Hela trappan var kantad av guldfärgade Buddha-statyer i alla tänkbara och otänkbara former och ställningar, ingen var den andre lik:

En massa apor levde också i regnskogen intill:

Uppe på toppen av berget fanns det ännu fler lustiga statyer och apor. Munkarna verkar ha ett sinne för humor alternativt lida av tristess, med tanke på hur en del av statyerna var utformade:

Inte snel och klad hest:

Följande byggnad huserade tusentals små buddhastatyer, alla med en egen liten ”namnskylt” på kinesiska:

Det var ett fantastiskt häftigt ställe, och bara vandringen upp med alla statyerna vid varje sida var värt mödan. På vägen ned gick jag dock en annan väg och var tvungen att passera en port där det satt en schäfer och vaktade. Han verkade inte tycka om att jag gick förbi hans fina port utan började morra och skälla och jagade efter mig en liten bit. Jag kom dock tillbaka till pendeltågsstationen i ett stycke, och väl där kom det ett passagerartåg rasslandes förbi som var på väg till Shanghai. Hur coolt vore det inte att åka tåg mellan Hong Kong och Shanghai, givet att man har sovplats det vill säga? Jag kanske får ta en resa till det ”riktiga” Kina om några år, eftersom att jag så gärna också vill åka båt längs Yangtzefloden. Bäst vore det att kombinera det med en resa till Nordkorea, som nog är min absolut främsta drömresa. Dessvärre är det också ganska dyrt att åka dit, av förståeliga skäl.

Hursomhaver, från buddhism till materialism: jag har äntligen lyckats lokalisera ett stort shoppingcenter på Ellikas begäran och tagit lite bilder:

Såhär ser för övrigt den fantastiska utsikten ut från mitt hotellrumsfönster:

Lite fler bilder från dagens tur till Macao:

Från själva tornet:

Själva bungy jump-anordningen och det lilla väntområdet:

Mattan nedanför där man blev nerhissad. Dessvärre hade den inte räddat mig från en säker död om linan skulle ha gått av (jag frågade efteråt):

Det fanns en modell av Macau Tower byggd i LEGO på bottenvåningen, hur fin som helst:

Tro det eller ej, men mannen till höger på bilden är ingen mindre än Harald Treutiger. Inte ens när man åker hela vägen till Kina slipper man se honom. Här dansar han i takt till ett dragspel på TV:n ombord på färjan mellan Macao och Hong Kong, och det enda som jag kom och tänka på var Club Goa Gubbar.

Och så avslutningsvis ett premiäråk med en av de många dubbeldäckade spårvagnarna som kör omkring på norra sidan av Hong Kong-ön. De ser ganska lustiga ut när de ilar omkring längs gatorna, eftersom att de är så pass höga och smala. De går inte precis med raketfart och är väldigt fulla med passagerare, men däremot är de ganska roliga att åka med och framförallt väldigt billiga. Det kostar strax under 2 SEK att åka med dem, oavsett hur långt man väljer att färdas.

Lite allmän trivia om Hong Kong:

• På gatan där mitt hotell ligger finns det en massa små djuraffärer, och i skyltfönstren har de små katter och hundvalpar som sitter i glasburar dagarna i ända. Det hela ser väldigt motbjudande och hjärtekrossande ut, och det är väl delvis det som är poängen för att få folk att köpa de små liven och ta med dem hem.
• I/om Hong Kong brukar man säga att ifall den dåliga luften inte tar död på en så kommer man definitivt att bli dödad i trafiken. Det ligger en del sanning i detta, då trafiken är tämligen vild här. Dock inte vild på det kaotiska sättet, utan vild som i att alla vet var de skall och kör så snabbt som de bara kan för att komma dit.
• Folk är inte riktigt så pass bra på engelska här som jag trodde, och det känns definitivt som att de är sämre på det än i tex. Singapore. Dock är väl inte detta så konstigt med tanke på att Hong Kong nästan uteslutande består av kineser, medan Singapore består av kineser, malajer, indier, araber med mera i en salig blandnig. Många menyer och skyltar här står bara på kinesiska också, så det är inte helt lätt att veta vad vissa restauranger serverar.
• Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Svenska Kronan är nästan identisk, vilket på sätt och vis gör det väldigt praktiskt när man är från Sverige. Dock är ju jag numera van vid Australiensiska Dollar, så det har hänt mer än en gång att jag har kommit på mig själv med att räkna om priserna till Australiensiska diton för att få ett hum om vad tex. en måltid kostar. Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Macau-Dollar (eller ”Patacas” som de egentligen heter) är också identisk, och man kan använda Hong Kong-Dollar till att betala med överallt i Macau. Däremot verkar inte det omvända gälla, då ingen tycks acceptera Patacas i Hong kong.
• Det finns väldigt mycket FUD i Hong Kong, mer än i Singapore tom. Några exempel från tunnelbanan är: ”Take it easy, please don’t run”, ”Be nice, be happy”, ”Don’t push, don’t rush”, ”A message from the escalator handrail: Be my friend and hold me tight!”, ”Maintain cough manners. Cover your mouth when coughing or sneezing”, ”Don’t spread germs, wear a surgical mask when you have a cold”, osv., osv.

I morgon kväll går flyget klockan 19.40 lokal tid från Hong Kong. Flygbolaget är alltså Qatar Airways, och flygplanet är en Airbus A340-600, händelsevis en av mina favoriter. Första anhalten är Doha i Qatar för byte av plan till en liten Airbus A319 (också Qatar Airways), och denna kommer sedan ta mig direkt till Arlanda. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog åka ut till flyget i väldigt god tid imorgon, så det enda jag eventuellt kommer hinna med är en sista promenad genom staden mitt på dagen. I övrigt är nu denna resa slut. Bara sådär. Snyft!

STORT TACK till alla som har läst och kommenterat våran blogg under dessa 11 månader, det har betytt oerhört mycket. Vi får väl se om vi två resebloggar något mer i framtiden igen, men det lär nog dröja åtminstone tills nästa sommar innan någon av oss har möjlighet att ge oss ut på någon ordentligare utlandsresa igen…

Snipp, snapp, snut – så var resan slut!