Jag har just fått veta att min kära fasters man har gått bort pga. hjärtfel, vilket är väldigt sorgligt, speciellt för min stackars faster. Jag hoppas att hon hanterar det hela någorlunda väl.

Detta är andra gången inom kort tid som en ”släkting” till mig har gått bort (jag var förstås inte biologiskt besläktad med min fasters man). För någon månad sedan gick min morfars bror bort som vi bland annat brukade hälsa på vid påsk, men hans bortgång var åtminstone väntad sedan ganska länge, vilket inte var fallet här, förutom att han tydligen hade kännt sig lite hängig ända sedan i julas.

Jag tror dock att jag har blivit lite ”immun” mot sådana här händelser (immun är väl fel ordval, men ni hajar nog poängen), pga. alla dödsfall under min barndom från ca. 10 års ålder och framåt. Därför tar nog händelser som dessa inte lika hårt på mig längre som det säkert skulle göra för många andra, vilket väl är både bra och dåligt på sitt sätt. Dock gör det att jag längtar hem ännu lite till eftersom att man hellre vill befinna sig hemma än på andra sidan jorden när saker som dessa inträffar.

Jag har iaf. just ätit köttbullar, brunsås och lingonsylt med kokt potatis (mestadels från IKEAs mataffär), så då känns det lite bättre. (Om jag blev tvungen att viga resten av mitt liv åt en ”maträtt” så skulle det utan tvekan bli brun gräddsås. Jämmer, ack och ve vad gott det är.)

När jag nu ändå är inne på döden och spiritualitet och dylikt så lämpar det sig också att prata om hur dagen har varit på jobbet (hur detta hänger ihop blir snart uppenbart). Idag var andra dagen för mig då jag var sjuk igår och ledig i måndags, och denna gång var det en kinesisk kille i 18-årsåldern som jobbade istället för malajen (de arbetar lite olika dagar var). Han var också väldigt trevlig och kommer uprsprungligen från Guangzhou (”Kanton”), som jag hade tänkt besöka medan jag är i Hong Kong. De tips han hade att ge mig om vad jag borde göra där (i Guangzhou alltså) är att fotografera staden, köpa billiga kläder och framförallt äta. ”Det spelar ingen roll vad det är för mat, ta bara och stoppa allt i munnen.” Vi ser väl hur det blir med det…

Hursomhaver, kinesen, malajen och chefen känner varandra sedan tidigare, och det var så de två förstnämnda fick sina jobb på ”snickeriet”. Hur känner de då varandra? Genom att de går till samma kyrka… Det gör även en av de kvinnliga cheferna inne på kontoret, och säkerligen en del andra på företaget också. Jag har alltså hamnat mitt bland en massa aktiva kristna filurer, och kinesen berättade om sin nyfunna tro för mig på vägen hem från jobbet idag (vi har samma resväg). Han hade blivit troende för ungefär 1,5 år sedan, och innan dess var han inte ett dugg religiös och svor och rökte, men det hade han slutat med sedan dess. Good for him. Nog för att man kan åstadkomma detta utan att viga sitt liv till sagoväsen, men detta förklarar ju iaf. varför alla är så underligt trevliga och prydliga på något vis. Jag visste väl att det fanns en hake. Gud har tydligen inte ännu berättat för dem att de har råkat få en kvasi-LaVeyist / kättersk pastafarian bland sig, eller så är det precis det han har gjort, och därför försöker de nu lura in mig i deras kristna ”sekt”, som chefen säkert också är… chef för. GET OUT, IT’S A TRAP!

Men, men, vad de gör i deras sängkammare (dvs. ber och läser Bibeln) angår ju inte mig så länge de fortfarande är trevliga och inte försöker bjuda in mig till deras gudstjänster.

Den kristna kvinnliga chefen har för övrigt en jättefin hundvalp (ljusgul labrador retriever) som är 9 månader gammal och brukar sitta bunden vid uteplatsen där jag käkar min lunch alldeles intill receptionen. Den är extremt lekfull och hoppar och skuttar och biter/naffsar så fort man går fram och håller fram en hand, så jag får nästan små bitmärken på händerna varje gång jag leker med den. Den ger dock god underhållning när man är uttråkad under rasterna, och Jerker hade nog varit lyrisk över att ha en sådan på jobbet.

Nu skall jag iaf. sussa så jag orkar upp 5 imorgon igen. Efter jobbet skall jag sedan hänga med Luke hela kvällen.

RAmen!

Varning! Följande ”anekdot” är inte helt PK.

Som några av er kanske minns var vi i Adelaide i november, och under en av kvällarna gick jag iväg och käkade middag på Hungry Jack’s (”Burger King” i övriga världen), varpå en smärre incident inträffade:

Just som jag hade fått min mat och gick för att sätta mig kom det in en vit man i kanske 40-årsåldern som såg ut lite som en heroinist. Han gick fram till kassan och skrek hest åt personalen att de skulle ringa polisen för att ”those fucking africans outside are harassing me”. Han refererade till en 4-5 afrikanska tonårskillar som stod utanför ingången. Jag satt vid fönstret och käkade och såg två av dem gå förbi utanför. Den ena hade en blodig läpp och den andra en blodig skjorta, så den vita killen måste med andra ord ha råkat i handgemäng med dessa innan han kom in. Kort därefter kom alla afrikanska killar in i restaurangen.

Slagsmål utbröt mellan dem och den vita killen, och en av afrikanerna gav honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet så att han föll raklång ned på marken och trillade över en tjej och en kille som stod vid disken och beställde mat. Sedan började de slåss ordentligt och drog sig långt in i restaurangen, varpå några gäster försökte bryta upp det hela och skrek ”stop the fucking fighting guys!”. Då ropade de afrikanska killarna ”what the fuck did you say?” och utdelade några knytnävsslag åt dem också. Personalen vågade inte ingripa, utöver en liten tjej som stod och städade alldeles i närheten och ropade ”come on guys, break it up!” (hon påminde lite om den där lilla afro-amerikanska kvinnan med jättepipig röst i Polisskolan-filmerna). Hon blev lyckligtvis inte indragen i bråket.

Efter en del knytnävsslag och blodspill samt intervenering från diverse gäster och kompisar till afrikanerna började det hela lugna ned sig lite. Slagsmålet ägde rum bara en 10 meter från där jag satt, och en massa gäster i narheten började flytta pa sig i skräck när det kom närmare. Själv var jag kolugn på utsidan, men adrenalinet pumpade för fullt på insidan. Var lite darrig på handen när jag skulle käka mina pommes frites. :)

Så dök äntligen två representanter från Frabror Blå upp och blev väldigt sura på afrikanerna och skrek och svor åt dem. Det blev lite småbråk mellan dem varpå de två poliserna började omhänderta en av afrikanerna samtidigt som de försökte hålla hans kompisar borta och hotade med att bla. använda pepparsprej.

Kort därefter dök en hel hord av polisbilar upp som förstärkning, och den följande halvtimmen tjaffsade poliserna och afrikanerna med varandra stup i ett. Polisen skrek åt afrikanerna att de skulle avlägsna sig från platsen, vilket de vägrade, och poliserna knuffade även till vissa av dem så pass hårt att de trillade omkull. De stod också och smålog lite mot afrikanerna och fällde vad som såg ut att vara lite spydiga kommentarer, och detta ledde till att några av de afrikanska killarna ryckte lite i polisernas skjortor och puttade lite på dem. Det föranledde i sin tur att de omedelbart slängdes ned på marken av polisen och handfängslades. Därefter slängdes de in i någon av alla polisbilarna som tycktes köra skytteltrafik mellan polisstationen och restaurangen. Samtidigt som jag var glad över att polisen skeppade iväg en massa ”bråkstakar” kan man ju fråga sig hur pedagogiskt det är av blåbären att provocera en massa människor om man vill försoka få läget under kontroll och lugna en uppretad folkskara.

Jag och två trevliga killar som satt alldeles bredvid mig började prata om bråket medan vi åt och tittade på när poliserna och afrikanerna tjaffsade alldeles utanför. ”Enjoy the show!”, sade en av dem skämtsamt till mig när de hade käkat färdigt och gick.

Det kanske mest intressanta med hela den här händelsen var dock att Hikaru (den där japanen som Ellika träffade på tåget på väg hit till Perth, ni minns) hade varit inne på Hungry Jack’s i Adelaide samtidigt som jag precis den kvällen. Han hade tom. stått strax bakom mig i kön visade det sig i efterhand och bevittnade hela slagsmålet han också. Australien är inte så stort som man tror. ;)

Så var det då ny vecka och jag vaknade som vanligt igår morse för att ge mig av till jobbet för första gången sedan min förkylning gick över. Tyckte dock att det var ovanligt lite biltrafik ute när jag kollade ut genom mitt fönster. Jag tänkte iaf. inte mer på det utan klädde på mig och käkade frukost och började gå iväg mot tågstationen. Hann dock inte långt förrän jag lade märke till att det inte var en enda människa ute förutom jag själv, och knappt några bilar alls. ”Buuurjar aaana oråd”. Fortsatte dock några hundra meter till och passerade ingången till bygget mittemot vårat hus som vanligtvis är igång varenda morgon när jag går förbi, men som idag var helt igenbommat. Detta i kombination med att jag inte såg till en enda buss fylld med pendlare eller hörde ett enda pendeltåg gnistra i bakgrunden fick mig att vända på klacken och traska tillbaka hem igen för att försöka ta reda på vad som stod på. Internet är ju källan till all kunskap, och det visade sig snart att det idag är Labour Day, dvs. ”Första maj”. Typiskt, kunde ingen ha sagt det tidigare? Jäkla arbetarrörelse, jag vill ju tjäna pengar, inte vara ledig! Nåväl, var bara att klä av sig och krypa ned i sängen igen och ta sovmorgon. För åttonde dagen i rad.

Jag kände mig för övrigt precis som den där elaka grönsakshandlaren i Amelie från Montmartre, vars väckarklocka Amelie ställer om så att han vaknar typ klockan 4 och sömndrucken lunkar iväg till jobbet för att öppna affären, varpå han upptäcker att det inte är en enda människa vaken utom han själv.

Det var dödare än dött ute på stan igår under hela dagen, och i princip allt var stängt, tom. pubarna, och då är det ju illa. Lyckligtvis finns det dock även i Australien pålitliga araber som inte firar dekadenta västerländska högtider utan istället tillagar kebab och utmärkta pizzor åt oss västerländska ungkarlar som har varit för lata för att handla mat när mataffärerna väl är öppna.

Det finns en del färgstarka personligheter på mitt jobb, exempelvis:

- En starkt antisemitisk serb i övre 50-årsåldern som älskar tennis och svär mer än någon annan människa jag har träffat. Han har fortfarande kvar en distinkt serbisk brytning fastän han har bott i Australien i flera decennier. Mycket konservativ kvinnosyn, även om det kanske är halvt på skämt, svårt att veta. De flesta av mammakarins förutfattade meningar om serber besannas i denne man.

- En 50-årig irländare som också har bott här i flera decennier och har kvar sin irländska dialekt. Han är katolik (surprise, surprise) men hyser samtidigt en väldigt stor tro och intresse för new age, rymdvarelser, yoga, ”energier” och annat flum. Paradoxal kombination kan tyckas. Han är dock alltid glad och skrattar högt åt sina egna små skämt (som ofta är roliga) och går ständigt omkring och mumlar för sig själv. Svär gör han också, men det gör ju alla här så det behöver inte nämnas. Han älskar musik och lyssnar tom. på Pink och Avril Lavigne, och han är väldigt påläst om religioner och historia och brukar ibland hålla små föreläsningar i dessa ämnen eller småkäbbiga historiediskussioner med ovan nämnda serb.

- En serb-kroat i kanske 40-årsåldern som troligtvis är uppväxt här då han har en ”perfekt” australiensisk dialekt och mentalitet. Klagar alltid över hur snål och inkompetent den japanska ledningen för bryggeriet är (mestadels befogad kritik kan jag intyga) och kommer inte bra överens med min/hans chef som han brukar göra elaka tecken bakom ryggen på. Jag trodde från början att han var homosexuell då han är väldigt närgången och tittar konstigt på en som om han spanade in en eller dylikt. Förstod dock så småningom att han har både fru och barn, och han brukar ofta prata om lättklädda damer och om gången då han var på konsert med Fergie och hur lyrisk han då var över att stå och titta upp mot henne på scenen där hon bara hade minikjol och stringtrosa på sig… Använder ordet ”fucking” i förstärkande/beskrivande syfte minst två gånger i varje mening.

- En afghansk kille från Kabul som förmodligen är flykting från George Buskes ”anti”-terrorkrig. Ogillar också chefen som en gång fick honom att tvätta hans bil på jobbtid och nyligen sade till honom att han såg ut som en ”puff” (homosexuell) när han hade bytt om till sina vanliga kläder (blank skjorta, kostymbyxor och hårgelé) efter arbetsdagens slut. (Det scenariot får mig osökt att tänka på Monty Pythons Bruce-sketch.) Han är ganska tystlåten och väldigt dålig på engelska och kommunicerar mestadels genom tecken, men så fort han pratar arabiska med sina kompisar/släktingar på mobilen så skriker han nästan. Han är iaf. väldigt hjälpsam och trevlig. Han verkar ha en del svåra hälsoproblem och har varit sjukledig mycket och skall tydligen genomgå en levertransplantation och diverse annat. Han är väldigt kort och ser ut att vara i min ålder men är förmodligen mycket äldre då han både har fru och barn. Frun är tydligen svårt sjuk och ligger på sjukhus, och därför har han en separat älskarinna som han ”håller igång med” istället. Han har samma typ av jobb och lön som jag och är även anställd genom samma rekryteringsfirma. Skulle inte vilja befinna mig i hans situation.

- En kort och högljudd australiensisk kille med hett temperament och hes röst som förmodligen är i övre 30-årsåldern men ser betydligt yngre ut. Han jobbar som mekaniker på fabriken och jobbade innan dess i militären i 10 år, dels som ingenjör i flottan, och dels som soldat och tjänstgjorde då i både Irak och Afghanistan. Har högre lön än den så förhatliga fabrikschefen, vilket han är väldigt nöjd över. Han har varit i Sverige i två timmar under en mellanlandning i Stockholm på väg till Australien från USA, varpå han blev förbannad på den svenska tullen och deras alltför rigorösa säkerhetskontroller och märkte då att svenskar är väldigt försynta av sig till skillnad från australiensare. Tycker att jag ser ut att vara 16 år och frågar alltid ”How’s it going swede?”, vilket ibland låter som ”How’s it going sweetie?”. Han är dock juste och brukar använda mig som personlig hjälpreda ibland.

Imorgon är det Australia Day, dvs. nationaldagen. Jag tänker inte fira detta då jag är oerhört skeptisk och oförtjust i patriotism och nationalism, och hela konceptet med länder och nationalstater i allmänhet för den delen.  Ett annat skäl är att det förmodligen kommer vara livsfarligt att vistas utomhus i morgon då ett av australiensarnas absoluta favoritfritidsintressen som bekant är att, liksom i Sverige, supa skallen av sig. Dock håller sig ju folk i Sverige åtminstone inomhus med sitt supande för det mesta, eftersom att det är för kallt för att springa runt och supa i den ”vilda naturen”. Här är det ju däremot lite varmare, och eftersom att nationaldagen i Australien tycks tas på nästan större allvar än nyår och julafton (plus att det är en helgdag) så kommer ju halva Australiens befolkning därmed vara aspackade innan morgondagen är slut. Australia Day är lite som midsommarafton I sverige, som ju på sätt och vis kan klassas som de facto nationaldag i Sverige, medan 6 juni bara innehar den statusen de jure. Midsommarafton är ju trots allt den svenska idyllen och kulturen när den når sitt absoluta klimax (och det är en skithögtid likafullt). Den officiella svenska nationaldagen är ju istället mest till för nazister och nationalister samt kungafamiljen och deras fans, medan resten av befolkningen inte tycks ta det hela på så stort allvar. Och vilken jubelidiot var det förresten som såg till så att nationaldagen blev helgdag i Sverige? ”Jaaa, jag vet, vi gör nationaldagen till helgdag så att alla nazister och nationalister kan visa upp sig och sprida sin propaganda. Råmaxat!” Nationaldagen har ju blivit som Första maj fast för främlingsfientliga; raskamp istället för klasskamp, så att säga. De stackars förtryckta nationalisterna går man ur huse och demonstrerar mot det onda mångkulturella samhället, och det enda positiva med detta är väl att det bäddar för humor på hög nivå för oss andra som inte är IQ-befriade (se exempelvis detta klipp med ett tappert försök av SVT till en intervju med några stolta, ariska praktexemplar från nationaldagen 2006). Men, men, såhär är det lyckligtvis inte i Auschtralien, eftersom att i princip alla firar det hela med pompa och ståt på ett väldigt avslappnat och uppsluppet sätt, med den australiensiska flaggan viftandes överallt från både bilar och hus. Ungefär som i Norge med andra ord. För mig är detta dock ”the lesser of two evils” vad nationaldagsfirande anbelangar… Skiten skall bort, arkebusera alla nationaldagar och bada dem sedan i syra. Tycker jag iaf.