Titta Markus:

Titta Macau Tower:

Titta Markus står alldeles vid kanten på toppen av Macau Tower:

Titta Markus flyger:

Weee!

YEEES, I DID IT! FAN VAD JAG ÄR BÄST!

Detta var alltså Le Grande Finale, symboliskt nog utförd sista riktiga dagen på hela denna långa resa: 1 augusti 2008. Ellika gissade för någon dag sedan att jag hade tänkt hoppa bungy jump, och det var alltså helt korrekt. Jag tror att Stefan eventuellt var mig på spåren också(?).

Jag har gått och tänkt i flera månader att jag borde hoppa från Macau Tower när jag ändå skulle hit. Dessutom pratade jag och Ellika om att hoppa bungy jump på Nya Zeeland, men vi kom oss ju tyvärr aldrig dit som vi först hade tänkt, och således blev det inte heller något hoppande. Jag har aldrig hoppat bungy jump eller gjort något liknande förut över huvudtaget, så vad passar väl då bättre än att hoppa världens längsta bungy jump? Macau Tower innehar nämligen det nuvarande Guinness-världsrekordet för detta – 233 meter av ond, bråd död:

Det är tur att det är ganska dyrt att hoppa, för då kan man liksom inte ångra sig och strunta i allt när man väl kliver ur hissen på toppen och har köpt biljetten. En annan bra sak var att det var raka rör och snabba puckar som gällde, inte mycket tid för reflektion och ångest, och det är väl säkert poängen. Det kändes väldigt bisarrt att stå längst ute på kanten och tänka att man skulle slänga sig utför, men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle genomföra det, så det var mest ett djupt andetag som gällde och att se till att få det hela överstökat. I början var det ganska okej att falla framåt rakt ut i luften, eftersom att man håller upp huvudet och inte tittar ned, så man förstår nog inte riktigt vad det är som man håller på med. Men när man sedan väl inser att man faller rakt nedåt mot marken så sätter paniken in och man börjar instinktsvråla i några sekunder, tills man inser att allt faktiskt är okej och under kontroll, ungefär samtidigt som det börjar spänna åt ordentligt i benen pga. att linan sträcker ut sig och man börjar sakta ned. Efter det började jag bara småfnittra hela tiden medan jag hängde och dinglade upp och ned i linan och väntade på att bli nedfirad, vilket kändes som en evighet. Det stack i huvudet och armarna pga. allt blod som samlades där, och när jag väl var nere på marken igen så kändes det som om ögonen skulle ploppa ut ur sina hålor.

Hela upplevelsen var både det värsta och kanske det häftigaste jag någonsin gjort, och jag är så oerhört glad att jag tog mig för att göra det. Jag har svårt att tänka mig ett bättre avslut på denna resa – den har ju trots allt till stor del bestått av att prova nya grejer som jag aldrig tidigare har testat.

På väg tillbaka till färjeterminalen för återresan till Hong Kong kändes det som att jag hade besegrat tornet, och hela Macao också för den delen. Det var verkligen en ”kung för en dag”-känsla.

Man fick 50% rabatt för andra och tredje hoppet om man ville, men jag kände väl inte precis någon akut lust att göra om det igen… En gång räcker gott och väl för mig!

Jag har dock även ägnat mig åt mera normala saker de senaste dagarna. Onsdagen var väl tämligen händelselös då jag ägnade förmiddagen åt att blogga och dylikt, och eftermiddagen åt att försöka se klart historiemuseumet.

Igår var jag dock ute på ett litet äventyr igen, denna gång till Ten Thousand Buddhas Monastery, vilket, som namnet antyder, är ett buddhistkloster med en sjujävla massa buddhastatyer. Mycket buddhism denna vecka med andra ord.

Efter en halvtimmes pendeltågsfärd ut i Hong Kongs förorter kom jag fram till ett IKEA-varuhus, och vid baksidan av detta ledde en lång, lång trappa med 400 fotsteg upp till berget som klostret var beläget på. Hela trappan var kantad av guldfärgade Buddha-statyer i alla tänkbara och otänkbara former och ställningar, ingen var den andre lik:

En massa apor levde också i regnskogen intill:

Uppe på toppen av berget fanns det ännu fler lustiga statyer och apor. Munkarna verkar ha ett sinne för humor alternativt lida av tristess, med tanke på hur en del av statyerna var utformade:

Inte snel och klad hest:

Följande byggnad huserade tusentals små buddhastatyer, alla med en egen liten ”namnskylt” på kinesiska:

Det var ett fantastiskt häftigt ställe, och bara vandringen upp med alla statyerna vid varje sida var värt mödan. På vägen ned gick jag dock en annan väg och var tvungen att passera en port där det satt en schäfer och vaktade. Han verkade inte tycka om att jag gick förbi hans fina port utan började morra och skälla och jagade efter mig en liten bit. Jag kom dock tillbaka till pendeltågsstationen i ett stycke, och väl där kom det ett passagerartåg rasslandes förbi som var på väg till Shanghai. Hur coolt vore det inte att åka tåg mellan Hong Kong och Shanghai, givet att man har sovplats det vill säga? Jag kanske får ta en resa till det ”riktiga” Kina om några år, eftersom att jag så gärna också vill åka båt längs Yangtzefloden. Bäst vore det att kombinera det med en resa till Nordkorea, som nog är min absolut främsta drömresa. Dessvärre är det också ganska dyrt att åka dit, av förståeliga skäl.

Hursomhaver, från buddhism till materialism: jag har äntligen lyckats lokalisera ett stort shoppingcenter på Ellikas begäran och tagit lite bilder:

Såhär ser för övrigt den fantastiska utsikten ut från mitt hotellrumsfönster:

Lite fler bilder från dagens tur till Macao:

Från själva tornet:

Själva bungy jump-anordningen och det lilla väntområdet:

Mattan nedanför där man blev nerhissad. Dessvärre hade den inte räddat mig från en säker död om linan skulle ha gått av (jag frågade efteråt):

Det fanns en modell av Macau Tower byggd i LEGO på bottenvåningen, hur fin som helst:

Tro det eller ej, men mannen till höger på bilden är ingen mindre än Harald Treutiger. Inte ens när man åker hela vägen till Kina slipper man se honom. Här dansar han i takt till ett dragspel på TV:n ombord på färjan mellan Macao och Hong Kong, och det enda som jag kom och tänka på var Club Goa Gubbar.

Och så avslutningsvis ett premiäråk med en av de många dubbeldäckade spårvagnarna som kör omkring på norra sidan av Hong Kong-ön. De ser ganska lustiga ut när de ilar omkring längs gatorna, eftersom att de är så pass höga och smala. De går inte precis med raketfart och är väldigt fulla med passagerare, men däremot är de ganska roliga att åka med och framförallt väldigt billiga. Det kostar strax under 2 SEK att åka med dem, oavsett hur långt man väljer att färdas.

Lite allmän trivia om Hong Kong:

• På gatan där mitt hotell ligger finns det en massa små djuraffärer, och i skyltfönstren har de små katter och hundvalpar som sitter i glasburar dagarna i ända. Det hela ser väldigt motbjudande och hjärtekrossande ut, och det är väl delvis det som är poängen för att få folk att köpa de små liven och ta med dem hem.
• I/om Hong Kong brukar man säga att ifall den dåliga luften inte tar död på en så kommer man definitivt att bli dödad i trafiken. Det ligger en del sanning i detta, då trafiken är tämligen vild här. Dock inte vild på det kaotiska sättet, utan vild som i att alla vet var de skall och kör så snabbt som de bara kan för att komma dit.
• Folk är inte riktigt så pass bra på engelska här som jag trodde, och det känns definitivt som att de är sämre på det än i tex. Singapore. Dock är väl inte detta så konstigt med tanke på att Hong Kong nästan uteslutande består av kineser, medan Singapore består av kineser, malajer, indier, araber med mera i en salig blandnig. Många menyer och skyltar här står bara på kinesiska också, så det är inte helt lätt att veta vad vissa restauranger serverar.
• Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Svenska Kronan är nästan identisk, vilket på sätt och vis gör det väldigt praktiskt när man är från Sverige. Dock är ju jag numera van vid Australiensiska Dollar, så det har hänt mer än en gång att jag har kommit på mig själv med att räkna om priserna till Australiensiska diton för att få ett hum om vad tex. en måltid kostar. Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Macau-Dollar (eller ”Patacas” som de egentligen heter) är också identisk, och man kan använda Hong Kong-Dollar till att betala med överallt i Macau. Däremot verkar inte det omvända gälla, då ingen tycks acceptera Patacas i Hong kong.
• Det finns väldigt mycket FUD i Hong Kong, mer än i Singapore tom. Några exempel från tunnelbanan är: ”Take it easy, please don’t run”, ”Be nice, be happy”, ”Don’t push, don’t rush”, ”A message from the escalator handrail: Be my friend and hold me tight!”, ”Maintain cough manners. Cover your mouth when coughing or sneezing”, ”Don’t spread germs, wear a surgical mask when you have a cold”, osv., osv.

I morgon kväll går flyget klockan 19.40 lokal tid från Hong Kong. Flygbolaget är alltså Qatar Airways, och flygplanet är en Airbus A340-600, händelsevis en av mina favoriter. Första anhalten är Doha i Qatar för byte av plan till en liten Airbus A319 (också Qatar Airways), och denna kommer sedan ta mig direkt till Arlanda. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog åka ut till flyget i väldigt god tid imorgon, så det enda jag eventuellt kommer hinna med är en sista promenad genom staden mitt på dagen. I övrigt är nu denna resa slut. Bara sådär. Snyft!

STORT TACK till alla som har läst och kommenterat våran blogg under dessa 11 månader, det har betytt oerhört mycket. Vi får väl se om vi två resebloggar något mer i framtiden igen, men det lär nog dröja åtminstone tills nästa sommar innan någon av oss har möjlighet att ge oss ut på någon ordentligare utlandsresa igen…

Snipp, snapp, snut – så var resan slut!

Okej, detta inlägg blir förhoppningsvis(?) lite kortare än det förra. Det blev liksom två stora äventyr på en och samma gång, och nu blir det istället bara ett.

Inledde veckan med en ”ledig dag” för att hinna blogga, gå igenom mailen, läsa andras bloggar, osv., annars hade det förra inlägget blivit ännu längre. Dock var jag iväg igen och kollade på den häftiga ljusshowen från Kowloon på kvällen.

Nästa dag, dvs. tisdag, var det dock upp i ottan (dvs. klockan 10) och iväg till Lantau, som är den största ön i Hong Kong. Den utgör en oerhört stor kontrast till själva ”huvudstaden” då ön är väldigt bergig och lantlig, och huvudattraktionen är en gigantisk Buddha-staty som sitter uppe bland bergen. Den nya flygplatsen ligger också på Lantau, men statyn var faktiskt huvudmålet för mig, tro det eller ej. Det går naturligtvis att ta tunnelbanan till Lantau, närmare bestämt till förorten Tung Chung som mest består av några stora shoppingcentrum och en mängd höga lägenhetshus. Därifrån tar man sedan linbanan upp till Ngong Ping, där Buddha-statyn sitter. Lantau är som sagt väldigt bergigt och ungefär så nära landsbygden man kan komma i Hong Kong, då det ligger diverse småbyar utspridda här och var på ön. Det mesta av naturen är också orörd och tillhör två stora nationalparker, och det finns knappt några höghus alls bortsett från Tung Chung. Det går också mängder av vandringsleder längs hela ön, och huvudleden som går rakt över ön tar ungefär ett dygns vandring om man går non-stop. Den är dock uppdelad i 12 delar, så de flesta går antingen en eller ett par av sträckorna alternativt avverkar hela leden med övernattning längs vägen i tält eller på vandrarhem. Den är inte precis en asfalterad vandringsstig heller utan är riktigt krävande på sina håll.

Vi (jag och de andra passagerarna) lämnade världsmetropolen Tung Chung bakom oss…

För att bege oss upp i bergen!

Flygplatsen ligger som sagt alldeles i närheten, så jag hade naturligtvis svårt att bestämma mig för vad jag skulle fästa ögonen på; den vackra utsikten över alla bergen eller alla coola flygplan som lyfte och landade. Det fick bli lite kompromissande.

Uppe till vänster kan man skymta den gigantiska Buddha-statyn:

Framme i Ngong Ping:

Biiig fucking Buddha:

Det fanns en och annan person som gick fram till statyn och började be och buga inför den. I egenskap av rabiat ateist hade jag lite svårt att hålla mig för skratt, för det enda jag ser är en människa som ber till en metallklump. Men jag kanske är väldigt oförstående.

Mera religion; Po Lin-klostret:

För att göra Ellika besviken så var klockan 15.30 när jag såg denna skylt, så det var liksom inte läge att varken äta lunch eller middag:

Heil Hitler:

I Perth satt det för övrigt också en Svastika på väggen inne i scout-lokalen som vår Krav Maga-träning höll till i. Precis som inom hinduismen och buddhismen hade den naturligtvis en annan innebörd än vad Hitler och co. använde den till, men det kändes ändå alltid lite ironiskt att träna en israelisk självförsvarsteknik med en svastika på väggen.

Om denna skylt hade suttit på alla ”offentliga platser” i världen så hade nog Ellika blivit överlycklig, bortsett från cykel-förbudet och felstavningen då:

Jag hade funderat över att vandra längs en av sträckorna på den s.k. Lantau-leden, men jag var inte riktigt utrustad för någon längre vandring. Alla webbsidor och dylikt med information om vandringarna i Lantau avråder också starkt från att ge sig ut längs lederna ensam, och att man bör vara väl förberedd på alla sätt och vis innan man ger sig av. Dock bestämde jag mig för att göra ett försök ändå utifrån en någorlunda felsäker plan: jag satte som mål att ta mig upp på Lantau Peak (vilket är Hong Kongs näst högsta punkt) som nås efter den första tredjedelen av sträckan som jag hade tänkt vandra. Jag skulle återvända ifall jag a) nådde toppen, b) hade druckit upp hälften av mitt medtagna vatten eller c) det blev för dimmigt eller började regna eller dylikt – whichever came first. Hettan och ansträngningen gjorde att jag svettades floder, bokstavligt talat, och dessvärre blev det därför vattnet som blev den felande länken. Jag hade kommit ungefär halvvägs upp mot toppen efter en halvtimmes vandring, varpå halva vattenflaskan återstod, så då var det bara att erkänna sig besegrad och gå ned igen. Min plan fungerade lyckligtvis då jag kom tillbaka ned i ett stycke, och det var nog lika så bra att jag inte kunde gå ända upp, för jag hade bestämt mig för att hinna se byn Tai O också innan det blev kväller.

Något sorts monument en liten bit ifrån början av leden:

Tai O är en liten fiskeby som ligger på nordvästra sidan av Lantau. Vissa hus är byggda på styltor i vattnet (precis som i Brunei), och byn lockar därför till sig en del turister fast i ganska små mängder. Eftersom att jag hade köpt en tur- och returbiljett på linbanan fick det bli till att ta den tillbaka till Tung Chung och sedan buss därifrån till Tai O.

Flera av vandringslederna var avstängda pga. stora jordskred, som framkommer av denna bild om inte annat:

Tai O ligger en bra bit bort från Tung Chung, och det går inga vägar längs vattnet mellan de två byarna/städerna. Bussfärden går därför först upp mot bergen till den höga mittplatån, och därefter ner igen mot Tai O. Det mest bisarra under bussfärden var att det vandrade omkring horder av lösa/vilda kossor längs vägarna, helt fritt. Det var väl ungefär det sista jag förväntade mig att se här:

Shek Pik Prison, ett av högsäkerhetsfängelserna i Hong Kong (bussen gör en liten avstickare ned till en hållplats alldeles intill fängelset och åker sedan upp till huvudvägen igen för att fortsätta färden mot Tai O):

Framme i Tai O:

De flesta bostadshusen var oerhört små, typ som små lekstugor. Den andra våningen på de grå metallhusen började ungefär vid min haka, och dörringångarna var typ 1 meter höga. Dock var de alltså riktiga bostadshus där människor verkligen bodde och hade sina hem. Mycket märklig syn. Jämför tex. storleken på följande hus med den lilla barncykeln som står parkerad bredvid till höger:

Chocolate Egg Balls fanns det, men dessvärre inga Chocolate Salty Balls:

Jag är väldigt glad att jag åkte till Tai O, för det ger en enormt nyanserad bild av Hong Kong. Det är liksom den totala motsatsen till alla gigantiska skyskrapor och moderna levnadssätt som råder inne i city, och inte alls vad man förknippar detta land med.

Klockan började dock närma sig 7 på kvällen, och jag hade inte ätit något sedan lunch. Marknadsstånden hade stängt i Tai O och restaurangutbudet var väl inte det bästa. Det var mest fisk och skaldjur som gällde. När jag gick runt och letade efter matställen kom det fram en gammal man och började prata förvånansvärt bra engelska med mig. Han bar omkring på ett par små tygväskor, och det visade sig efter ett tag att han naturligtvis var försäljare (suck). Han insisterade hela tiden på att jag borde gå in i en gränd och ta bilder där, och han slängde då och då små blickar på min kamera som jag höll framme. Eftersom att jag inte ville köpa något och anade lite oråd över hans beteende så kände jag att det nog var bäst att skaka av mig honom och började gå tillbaka till busstationen.

Det skulle avgå en buss tillbaka till Tunch Chung 5 minuter senare, så jag bestämde mig för att ge upp och åka tillbaka dit istället eftersom att matutbudet var betydligt större där. Köpte lite citronisté i en automat för att få i mig åtminstone lite energi och fylla magen under den nästan en timme långa bussfärden. Busschaffisen verkade tro att han deltog i ett rally då han körde som en galning längs de slingriga bergsvägarna, men fram kom vi iaf. i ett stycke. När jag gick ut från busstationen var den första restaurangen jag såg, naturligtvis, PIZZA HUT. Gud ske pris! Jag måste med andra ord göra Ellika besviken ännu en gång vad det gäller maten, och det är helt enkelt bara att acceptera att vi är helt olika på det området. Jag är stockkonservativ och hon är äventyrlig. Sorry Susan. Dessvärre fick jag vänta i ungefär en halvtimme på att få ett bord, och sedan ytterligare 20 minuter för att få själva maten. Var nästan svimfärdig av hunger när jag äntligen fick min gigantiska och smarriga (men dyra) pizza vid 8.30-tiden. Mätt och belåten var det sedan bara att åka den långa tunnelbanefärden tillbaka in till storschta’n igen. En riktigt lyckad dag, hungern till trots.

Avslutningsvis är (var) det tydligen 10 dagar kvar tills OS börjar:

Pga. fucking-jävla-OS kan jag inte få något visum till Kina, då Kinesiska Staten i princip har slutat dela ut sådana till vanliga sketna turister sedan några veckor tillbaka pga. den stora efterfrågan inför OS. ”Riktiga” Kina ligger alltså mindre än 1 timme bort från där jag sitter just nu, och jag kan inte åka dit pga. en fånig jävla linje på en karta. Som sagt, stater och nationsgränser är finfina grejer…

Jag tycks ta långa sovmorgnar varje dag under min vistelse här. Vet inte vad det är som gör att jag sover så länge, men en förklaring kanske är att det är väldigt mörkt i mitt rum utan lampor på. Det kommer nämligen inte in något naturligt solljus genom fönstret pga. alla skyskrapor utanför som täcker det (typiskt Hong Kong). En annan förklaring är att jag är uppe alldeles för sent och bloggar. :P

Hursomhaver, i lördags gav jag mig av ut på stadens gator efter att ha vaknat vid lunchtid. Käkade lunch på en av mina favorit-café-kedjor här vid namn Pret a Manger som säljer en massa färdiga mackor och sallader och små smarriga efterrätter, allt i behändig take away-form. Dock är det ganska dyrt och lyxig mat, men väldigt gott. Jag har hittills käkat en wrap med avokado och pinjenötter, en sandwich med bacon/tomat/sallad, en sandwich med avokado och kyckling samt en efterrätt i form av en liten burk med jordgubbs- och rabarbersylt i botten, grekisk yogurt i mitten och rostad musli på toppen. Mmm-mmm! De säljer även spännande läskedrycker såsom mango-mandarin (den smakade dock lite som öl men var ändå god).

På mitt fina schema som jag gjorde i ordning i Perth stod för dagen Kowloon, dvs. ”andra sidan” av staden och som ligger mittemot själva Hong Kong-ön. Det går såklart att åka tunnelbana under Victoria Harbour som skiljer de båda sidorna åt, men det trevligaste sättet att ta sig över vattnet är att hoppa på en s.k. Star Ferry som kör skytteltrafik över floden(?) hela dagen och kanske även natten. Allt blir så smidigt med ett Octopus Card, eftersom att det går att använda typ överallt, så även på dessa färjor. Inga pappersbiljetter som man måste hålla reda på, och inga jobbiga biljettautomater eller biljettköer, bara plånboken med kortet i.

Kowloon är helt klart mera turistigt än huvudön, vilket också innebär fem miljarder butiker som säljer enorma mängder skit som jag personligen inte har något nytta av. Det vandrar även runt en massa försäljare som vill sälja en kostymer, massage och ”Rolex”-klockor. Envisa var de också, då de följde efter en och fortsatte tjata fastän man sagt nej 5 gånger redan.

Jag var med andra ord inte speciellt imponerad till en början, och jag sökte därför tillflykt till Kowloon Park som är en stor och grön oas mitt i området. Hong Kong är i allmänhet en väldigt ”grön” stad med många parker och regnskogsområden lite överallt, alldeles intill alla höghusen.

Efter att ha suttit som en lodis på en parkbänk och stirrat ut i tomma intet i någon timme gav jag mig av till Hong Kongs historiemuseum som låg en kort promenad bort. Historiemuseum som handlar om olika länders utveckling är alltid superintressanta när de är välgjorda, så även detta. Dessvärre hann jag bara igenom typ halva utställningen innan de stängde, precis som när jag besökte historiemuseét i Singapore. Lyckligtvis har jag dock gott om tid på mig att besöka det igen den här gången.

Lite fler Kowloon-bilder:

Vandrade längs hamnen och beundrade Hong Kongs skyline på andra sidan tills det blev middagsdags. Käkade på en lite lyxigare hamburgekedja vid namn Freshness Burger som låg nere vid vattnet, så jag hade utsikt över en del av skylinen och tog därför god tid på mig att äta.

En annan anledning till att jag inte jäktade var för att jag var ”tvungen” att vara kvar på Kowloon-sidan till klockan 8, då jag ville se ”Symphony of Lights” som är världens största permanenta ljusshow. Det hela går ut på att nästan alla skyskrapor på huvudön blinkar och lyser i regnbågens alla färger i takt till musiken som spelas i flera stora högtalare nere vid vattnet på Kowloon-sidan. Föreställningen pågår i 15 minuter och äger rum varenda kväll klockan 8. Jag var inte precis den enda där som kände till ljusshowen, så det långa räcket nere vid vattnet var täckt med hundratals turister en bra bit innan det hela började. Jag lyckades dock också få mig en plats på första parkett.

Själva showen i sig var kanske hur häftig som helst. Tänk er en gigantisk skyline full av skyskrapor som alla blinkar och lyser i takt till diskomusik i mörkret. Har aldrig sett något liknande förut, och den som kom på den idén är ett jävla geni. Jäkligt kul också att ägarna av alla byggnaderna är med på det och ”lånar ut” dem till showen, som tydligen anordnas av Hong Kongs turistbyrå. Jag tog såklart en massa bilder och försökte även filma det hela, men kvalitén på filmen blev skit så jag länkar till en film på Youtube som visar ungefär 1/3 av showen istället. (Kolla gärna igenom hela filmen, då det blir häftigast framåt slutet.) Nu är det ju som sagt svårt att verkligen få en uppfattning om hur något är i verkligheten när man bara ser det på bild eller film, men det var verkligen hur coolt som helst. Skall lätt gå dit fler kvällar och se det igen.

Ellika ville ha lite myllerbilder och en bild på en glad kines. Tittar man riktigt noga så ser man bägge delarna på följande bilder, tagna i närheten av mitt hotell:

I söndags stod Macao på tur, som alltså också är en s.k. SAR (Special Administrative Region), dvs. ett semiautonomt land som har ”självstyre” samtidigt som det ändå tillhör Kina. Hong Kong och Macao är de enda kinesiska städerna/länderna som har sådan status. Anledningen till detta är att bägge länderna var europeiska kolonier som var helt självständiga från Kina under ett flertal sekler. I Hong Kongs fall var det alltså en brittisk koloni fram till 1997 då landet lämnades över till Kina, och i Macaos fall var det en portugisisk koloni fram till 1999. Macao var både den första och den sista europeiska kolonin i Kina (och kanske även den första och sista europeiska kolonin i hela Asien) och tillhörde Portugal i hela 442 år(!), från 1557 till 1999. Därför är hela landet fullt med gamla portugisiska kolonialbyggnader, och alla skyltar och dylikt står på kinesiska och portugisiska i förstahand, och engelska i andrahand. Detta tillsammans med alla kolonialbyggnaderna är en ganska bisarr syn när man befinner sig i Asien. Lika mycket Sydeuropa som Kina. Landet är väldigt litet (som man kan se på kartan nedanför) och består av en grupp småöar med många och långa broar som sammanbinder dessa med varandra. Macao är också Asiens svar på Las Vegas då det huserar en stor mängd gigantiska kasinon, och många av dessa ägs av kasinoföretag som är baserade i Las Vegas, tex. Sands, Venetian osv. Den totala kasino-omsättningen i Macao är tom. större än i Las Vegas, vilket gör Macao till världens största kasinostad. Dock har Las Vegas betydligt fler kasinon sett till antalet, men det byggs frenetiskt nya i Macao så det lär nog vara hack i häl om bara ett par år.

Macao och Hong Kong ligger alltså alldeles intill varandra på varsin sida om Pärlflodens delta i södra Kina, like so:

Ön i Hong Kong-området som det står ”Hong Kong Island, ”Victoria” och ”Aberdeen” på är alltså huvudön, där affärskvarteren och Victoria Peak ligger, och det är även där jag bor, och andra sidan är alltså som synes Kowloon.

Tyvärr började jag dagen sent igen, vilket var dumt då jag inte var framme i Macao förräns vid 4-tiden. En hel del av detta berodde dock också på att färjan blev försenad och att köerna vid passkontrollen var så förbannat långa. Det är helt sinnessjukt att man skall behöva passera tullen när man åker mellan Hong Kong och Macao. Dels ligger de ju alldeles intill varandra, men framförallt så tillhör de ju samma land, dvs. Kina. Det borde mao. räknas som en inrikesresa istället, och att behöva köa i 40 minuter i tullen efter en färjeresa som tar lite drygt 1 timme är bara absurt. Sicket enormt slöseri med tid och resurser till ingen som helst nytta. Jag älskar verkligen stater och nationsgränser, det är fina grejer det…

Fram kom jag iaf. till slut, och huvudmålet med besöket till Macao var att genomföra den sista(?) delen i ”Markus provar nya saker”-serien. När jag klev ut från färjeterminalen visste jag dock inte riktigt hur jag skulle ta mig till platsen i fråga, då Macao inte har någon smidig tunnelbana, och alla bussarna är bara skyltade på kinesiska. Jag hakade dock på strömmen och hoppade på den kostnadsfria skyttelbussen till The Venetian Casino och hoppades på att det skulle ligga någorlunda nära min destination. Dessvärre visade det sig att kasinot naturligtvis låg på en helt annan ö (vilket kan förklara varför de skjutsar folk dit gratis), så när vi väl var framme lade jag snålheten åt sidan och tog en taxi. Lyckligtvis är taxibilarna pålitliga i Macao och Hong Kong och kör efter riktig taxameter osv., så man riskerar inte att bli lurad som i somliga andra asiatiska storstäder.

Väl framme vid Den Hemliga Platsen fick jag reda på att jag inte kunde utföra aktiviteten i fråga pga. tekniska problem. De hoppades dock ha reparerat det innan morgondagen men kunde inget garantera, och jag började redan ångra att jag hade lagt ut en massa pengar och tid på att åka över till Macao så pass sent på eftermiddagen nu när jag inte kunde göra det som jag egentligen hade tänkt där. Klockan var sisådär 5 på kvällen, och det blir mörkt vid 7-8 här, så jag trodde inte att jag skulle hinna se så mycket av Macao i dagsljus och att hela dagen därför var förstörd. Jag bestämde mig dock för att göra så gott jag kunde och gav mig av i rask takt in mot centrum för lite blixtturism. Jag hade bara en 2-3 timmar på mig att se hela Macao och hade ett halvdussin sevärdheter uppskrivna på min lista. Jag satte därför fart in genom de slingrande gränderna i de gamla portugisiska kvarteren i jakt på mitt första mål – Largo do Senado.

Just som jag nästan var framme började det dock spöregna och storma. Tack vare Ellikas meterolograpporter visade det sig i efterhand att det tycks ha varit en cyklon som drog in över Taiwan tidigare under dagen och sedan fortsatte upp mot Kina. Jag sökte därför skydd inne i ett bibliotek och väntade ut stormen. Bordar, stolar och blomvaser flög all världens väg utanför och gick i kras, och det regnade i sidled. Säkerhetsvakterna hade fullt upp med att stänga igen alla dörrar och dylikt så att inga objekt skulle flyga in i biblioteket. Jag har aldrig varit med om ett så pass kraftigt oväder förut, men i de här områdena verkar det vara vardagsmat under sommaren eftersom att både Hong Kong och Macao drabbas av tyfoner med jämna mellanrum såhär års.

När stormen hade mojnat kunde jag vandra vidare till Largo do Senado, som är ett gammalt portugisiskt torg från tidig kolonialtid. Naturlugtvis finns där ett McDonald’s… (Nej, jag åt inte där.)

Myllerbilder:

Nästa anhalt blev Ruínas de São Paulo, som är en kyrka av nästan samma ålder som Macaos kolonialperiod, och på sin tid var det den största katolska kyrkan i hela Asien. Dock brann den ned på 1800-talet (under en tyfon hör och häpna, hur nu något kan brinna då), så det enda som återstår är porten:

Monte Forte ligger alldeles i närheten av kyrkan, och är helt enkelt ett stort f.d. portugisiskt fort. Där uppe ligger även Macau Museum som jag gärna hade velat besöka, men eftersom att klockan var strax efter 6 på kvällen så var det stängt.

HUR frestande hade det inte varit att avfyra kanonen om den var laddad? Den bisarra byggnaden i skottlinjen är för övrigt Grand Lisboa, ett av alla flashiga kasinon i Macao.

När jag stod uppe på fortet och tittade på kartan och försökte klura ut hur jag skulle gå för att komma till nästa ställe så kom en söt kinesisk tjej i min ålder plötsligt fram till mig och började prata. Hon undrade om det var första gången jag var i Macao och frågade vad jag tyckte om staden och dess historia osv. Hon berättade också att hon var från mångmiljonstaden Guangzhou (som alltså ligger lite längre upp längs Pärlfloden och tar bara någon timme att åka till med tåg från Hong Kong), och tyckte absolut att jag borde besöka staden när jag berättade att jag funderade på att åka dit någon dag. Efter ett tag fick jag äntligen förklarat för mig varför hon helt utan anledning hade gått fram och pratat med mig. Hon studerade nämligen engelska hemma i Guangzhou och sade sedan ”You’re the first foreigner I’ve ever talked to, and I’m so happy because I can understand your english, and you can understand mine”. Jag sade att hon pratade väldigt bra engelska (vilket hon gjorde), och hon erbjöd sig att ta ett kort på mig och tackade sedan så mycket för samtalet och gick. Väldigt lustig men rolig händelse, och modigt av henne att gå fram till en helt främmande person sådär och börja konversera på ett nytt främmande språk. Lite märkligt i början dock när man inte visste vad hon ville ”få ut” av det hela (så typiskt svenskt att söka efter en anledning och baktanke med att okända människor börjar prata med en. 10 månader i Australien lyckades tydligen inte råda bot på det helt).

Alldeles som solen började gå ned hann jag fram till Guia Hill, som är en park kring en stor kulle som är den högsta naturliga punkten i Macau. De har en liten linbana som man kan åka med upp till toppen, men denna var tyvärr stängd för dagen när jag kom fram. Jag tog därför och vandrade upp på kullen/berget för egen maskin och ned på andra sidan där hamnen låg.

På väg till Guia Hill:

Detta företag tillverkar tydligen TV-apparater och dylik hemelektronik, om jag har förstått det hela rätt:

”Vi kan inte gå under den
(Vi kan inte gå under den)
Vi kan inte gå runt den
(Vi kan inte gå runt den)
Vi måste ju gå över den
(Vi måste ju gå över den)”:

Macaos alternativa OS-arena måntro:

Efter en del irrande längs en bilväg utan trottoar lyckades jag slutligen komma ned till havsnivå igen bland alla kasinon:

Ett av de första privata kasinona som byggdes i Macao efter att det statliga monopolet avskaffades 2002 var det mäktiga Sands, som ägs av företaget Las Vegas Sands. De äger också bla. The Venetian i både Las Vegas och Macao och har under de senaste åren köpt en rejäl flotta med stora jetplan inrädda som kasinon som de flyger mellan Macao och Las Vegas, för att på så vis transportera storspelande VIP-kunder mellan de bägge städerna. De slipper också betala spelskatten i Las Vegas för alla intäkter de tjänar uppe i luften. Sands i Macao är världens största kasino sett till antalet spelbord/spelmaskiner, men dessvärre ägs Sands-gruppen av svinet Sheldon Adelson som älskar Bush, Israel och Irak-kriget och donerar stora summor pengar till dessa ändamål, så jag skulle akta mig för att spela på något av hans kasinon.

Bestämde mig för att leta efter ett ställe att äta middag på innan jag tog färjan tillbaka till Hong Kong, för jag hade ingen lust att käka snabbnudlarna som de servererar ombord. Drev runt i Fisherman’s Wharf som är ett väldigt turistigt stråk längs hamnen fyllt av en massa nybyggda hus i portugisisk kolonialstil, och alla dessa huserar souvenirbutiker, klädaffärer, restauranger osv. Det gamla vanliga.

Ellika ville ha bilder på högteknologiska transportmedel, och jag vet inte om detta räknas kanske:

Mina argument är att den a) är eldriven (the future, baby!) och b) har coola futuristiska neonslingor runt sig.

De flesta restaurangerna i Fisherman’s Wharf var lite för dyra för min plånbok, så jag hittade en buffé för 80 SEK som väl i efterhand kanske inte riktigt var värt det priset. Mätt blev jag dock och det smakade helt okej, och jag slog på min speciella ”kamelfunktion” och tryckte i mig revbensspjäll, ris, diverse kycklingsorter i olika såser, potatis, spaghetti bolognaise, sallad, grönsakssoppa, bröd, vattenmelon och sockerkaka på löpande band. Eftersom att Ellika efterfrågade fler matbilder så kommer här ett första försök på detta:

(Ni vet väl varför körsbärstomater är röda förresten? För att de är färgade av blodet från arbetarna som plockar dem…)

Vågade inte äta mig 110% proppmätt eftersom att jag skulle ta färjan tillbaka efteråt, och även om jag aldrig riktigt blir åksjuk så har jag kännt att det gungat lite i magen efter samtliga tre gånger som jag har tagit färjan mellan Macao och Hong Kong.

En dålig bild som dock ger ett hum om hur alla de gigantiska broarna mellan alla öarna i Macao ser ut:

(Räknas färjor som högteknologiska transportmedel?)

Klockan var 21.30 när jag köpte biljetten, och enligt tanten bakom disken fanns det bara biljetter kvar till tidigast 11-färjan. När hon tryckte ut biljetten ur automaten stod det dock 9.40 på den, så jag fick ta den istället om jag snabbade mig iväg till gaten. Hann ombord på den proppfulla färjan och kom tillbaka till Hong Kong vid kanske halv tolv och var väldig glad över att få åka tunnelbana igen. Därför får den tredje transportbilden bli på något som definitivt är högteknologiskt, dvs. Hong Kongs tunnelbana. Först ut ett försök att visa hur gigantiskt långa tågen är. Det finns inga väggar mellan varje vagn, och varenda gång som jag har stått i ena änden av tåget har jag aldrig lyckats se ända bort till andra änden. Skulle inte förvåna mig om de är typ en halv kilometer långa.

Bild nummer två är på den fiffiga kartan som med hjälp av små lampor visar a) vilken riktning tåget färdas i längs den nuvarande linjen, b) vilka stationer som man kan nå ifrån denna, c) vilka stationer/linjer man kan nå ifrån nästa station, d) vilken sida dörrarna öppnas på vid nästa station, e) vilken som är nästa station, osv. Det är ett idiotsäkert system med andra ord, och så oerhört praktiskt men ändå en förhållandevis enkel grej.

Väl framme vid hotellet kände jag mig lite småhungrig igen trots buffén tidigare, så jag köpte två smarriga munkar med glasyr på i det lokala snabbköpet till kvällsmat, och för Ellikas skull publicerar jag en bild på dem också:

Nu har jag uppfyllt alla utom en av Ellikas önskningar tror jag. Måste hitta ett gigantiskt shoppingcenter, vilket tycks vara svårare än man kan tro i Hong Kong.

Macao känns verkligen väldigt sydeuropeiskt, inte bara pga. att allt står på portugisiska och att det finns en massa portugisiska byggnader, utan hela atmosfären är mera avslappnad och ”sydeuropeisk” än vad ”brittiska” Hong Kong är. Man ser också en hel del människor som har både kinesiskt och sydeuropeiskt utseende i ansiktet. Dessutom kör det runt miljarder vespor på gatorna, och vad är väl mera sydeuropeiskt än det?

Dagen som först såg ut att bli en total flopp blev till slut en riktigt lyckad dag. Hann med nästan alla saker som jag hade uppskrivna på minn ”att göra”-lista för Macau, och jag skall ta och ringa till Den Hemliga Platsen om någon dag och fråga om de lagat skiten så att jag kan åka tillbaka till Macao och genomföra Le Grande Finale i serien ”Markus provar nya saker”.

Efter ett halvdussin år har jag alltså äntligen fått besöka en av mina absolut främsta drömdestinationer; Hong Kong. Jag var lite rädd för att jag skulle ha blivit för betuttad i Singapore och gilla det bättre än Hong Kong, och det fick ju inte hända då det sistnämnda alltid har varit nummer ett för mig av de två länderna. Lyckligtvis finns det inga tecken på att det skulle vara så än så länge. Hong Kong är just så häftigt som jag föreställt mig det. Det är tom. mera high-tech, futuristiskt och renlighetsbesatt än Singapore. Tunnelbanan är tex. bättre och modernare, och här och var runt om i staden finns det små skyltar som uppmanar folk att bära kirurgisk ansiktsmask när de är förkylda (vilket de verkligen gör), samt hålla för munnen och näsan när de nyser eller hostar (tom. i mataffärer och på McDonald’s bär kökspersonalen kirurgisk ansiktsmask, och det finns små ”tvål”-automater med steriliseringsvätska som kunderna kan använda innan de äter). Allt är välorganiserat, effektivt och rent samtidigt som staden myllrar av aktivitet och är en djungel av neonskyltar och små affärer.

Jag anlände alltså med färja från det närliggande minilandet/staden Macau i torsdags kväll. Hotellpersonalen hade gett mig grundliga vägbeskrivningar både per mail och telefon, så det enda som var bökigt var att hitta igen själva byggnaden när jag väl befann mig på rätt gata. Precis som så många andra s.k. ”gästhus” i Hong Kong så är stället jag bor på väldigt litet och ligger i en anonym trappuppgång i ett vanligt höghus som främst huserar en mängd vanliga lägenheter. Personalen är oerhört vänlig och hjälpsam, och rummet är förvisso ganska slitet och definitivt inte inrett av Fab 5, men det är åtminstone rent och relativt fräscht och allt fungerar, vilket ju är det viktigaste. Det är i synnerhet bra med tanke på att jag betalar bara 270 SEK per natt för att bo nästan mitt i Hong Kong. Gratis WiFi finns det också på rummet, även om jag inte vet ifall det tillhandahålls av hotellet eller ej. Allt är honky-dory med andra ord.

Efter att jag hade checkat in fanns det bara tid över till att gå till det lokala snabbköpet (som naturligtvis har öppet dygnet runt) och inhandla lite vatten och snacks, och sedan hoppa i säng. Nästa morgon sov jag ut ordentligt och ägnade resten av förmiddagen åt att ta igen det bloggande som jag inte hunnit med de senaste dagarna. Det tar tyvärr flera timmar att skriva varje inlägg och lägga upp alla bilder, iaf. om man skall göra det ordentligt. Lunch/frukost fick bli på ett stekhus alldeles i närheten, och jag kan väl säga som så att det enda vegetariska som fanns på deras meny var den utmärkta löksoppan som jag fick till förrätt. Cirka 40 SEK för en hel lunch inkl. förrätt och bröd på en riktig restaurang är inte illa alls.

Jag började sedan min första dag lite mjukt med att vandra genom centrum och titta på alla miljarder olika saker som man kan titta på (mestadels höghus såklart):

Swire-gruppens huvudkontor, som är en av Hong Kongs största och mest anrika ”handelshus”:

Denna något bisarra byggnad huserar den kinesiska armén i Hong Kong, eller ”People’s Liberation Army” som den opassande nog heter:

Alla byggställningar i Hong Kong är gjorda av bambupinnar, och byggarbetarna sätter själva ihop ställningarna med hjälp av svarta plastband. Det skall dock tydligen vara riktigt stabilt:

Av en slump råkade jag hamna vid entrén till The Peak Tram, vilket är ett litet tåg som transporterar turister upp till välkända Victoria Peak, som i sin tur alltså är ett litet berg som ligger alldeles intill centrum mitt på Hong Kong Island och erbjuder häpnadsväckande panoramavyer över hela staden/hamnen. Typ 90% av alla vykort från Hong Kong är tagna därifrån. Detta fanns naturligtvis med på min ”att göra”-lista, och då vädret under dagen var alldeles strålande med en i princip klarblå himmel (vilket är oerhört ovanligt för att vara Hong Kong, som vanligtvis är täckt av dimma/smog) så vågade jag inte chansa på att det skulle komma fler sådana dagar under min vistelse. Jag for därför upp till toppen på en gång, och utsikten var verkligen fantastisk, speciellt tack vare vädret. Eftersom att det som sagt finns miljarder bilder därifrån så skall jag dock försöka vara återhållsam vad det gäller de jag tog:

Efter en halvtimme på utsiktsterassen följt av lite fika på Starbucks valde jag att promenera tillbaka ned till staden istället för att ta tåget. Det finns flera vandringsstigar från toppen som leder ned till olika delar av ön, och jag skall definitivt ta och vandra längs fler av dessa innan jag åker härifrån.

Denna gång gick jag dock bara tillbaka ned till centrum, och jag blev då påmind om varför just Hong Kong faller mig i smaken så pass väl. Jag älskar skyskrapor, jag älskar kulliga städer med stora höjdskillnader och små ringlande gator/gränder, och jag älskar när det finns en hel del gamla hus bevarade mitt inne i staden, och detta är händelsevis precis vad Hong Kong är en blandning av. Singapore är mest en platt ö med en massa höghus på, men Hong Kong är oerhört mycket mera spännande tack vare alla branta backar.

Läderlappen dök upp från ingenstans:

Efter en lång kvällspromenad genom hela den upplysta staden kom jag slutligen tillbaka till hotellet.

Den störstigaste av dem alla i Hong Kong; 2IFC, av lokalbefolkningen även kallad ”Sir Y.K. Pao’s erection” efter byggherren som uppförde skyskrapan:

Och så byggnaden som huserar Ondskans Imperium: Bank of China, en av de fyra stora bankerna som ägs av Kinesiska Staten. Trycker även upp en del av papperssedlarna som cirkulerar i Hong Kong. Är tydligen avskydd rent arkitektoniskt av Hong Kong-borna då den tydligen strider starkt mot allt vad feng shui heter (som invånarna i Hong Kong är besatta av):

Från ett ondskans imperium till ett annat: HSBC (Hong Kong Shanghai Bank Corporation), världens största bankföretag (dock privatägt), och likt Bank of China sköter de också upptryckningen av papperssedlarna i Hong Kong på uppdrag av Staten:

Jag var helt slut när jag väl kom tillbaka till hotellet, och eftersom att klockan var 9 på kvällen fick det därför bli Donken till middag.

Dag 2 avverkade jag två parker och ett antal välkända platser och skyskrapor på huvudön. Först ut var Victoria Park som ligger alldeles i närheten av mitt hotell. Det var inte så mycket att hänga i julgranen, så jag åt bara lunch på en parkbänk och tog sedan tåget till Admiralty där Hong Kong Park istället ligger. Denna var betydligt intressantare (och turistigare) och inkluderade bla. ett fågelzoo där alla fåglarna flyger omkring fritt inom den gigantiska nätkupolen som byggnaden utgörs av. Hela parken är som en liten grön oas mitt inne i affärskvarteren.

Diverse stadsbilder:

Det kryllar av taxibilar i Hong Kong, och det är väl inte så konstigt med tanke på hur pass vild trafiken är. Man måste antingen vara galen eller en väldigt skicklig bilförare för att våga fara omkring på gatorna i denna stad:

Nya International Commerce Centre som kommer bli den högsta byggnaden i Hong Kong när den är klar:

Färjeterminalen till vänster och Hong Kong Convention and Exhibition Centre i bakgrunden:

Den tidigare nämnda HSBC-byggnaden som huserar företagets huvudkontor är ett ganska intressant stycke arkitektur. Den är känd som ”The Robot” bland Hong Kong-borna pga. dess moderna och högteknologiska konstruktion, och det sägs även att hela byggnaden går att plocka isär och skeppa till annan ort för att sedan monteras upp igen. Anledningen till detta skall ha varit att när den uppfördes i Hong Kong i mitten av 80-talet så var man rädd för att Kinesiska Staten skulle nationalisera banken när de tog över styret av Hong Kong från Brittiska Staten 1997. Därför hade man, enligt ryktet, kunnat flytta hela byggnaden annorstädes om det skulle ha behövts. Vid entrén ligger också två stora bronslejon vid namn Stephen och Stitt, som har funnits där sedan mitten av 30-talet. När japaneserna invaderade Hong Kong under andra världskriget använde de lejonen till att öva prickskytte på, samt skeppade dem till Japan för att smälta ned dem. Detta hann man dock inte med innan kriget tog slut, så lejonen transporterades sedan tillbaka till deras ursprungliga plats i Hong Kong. Man kan dock fortfarande se skotthål på det ena lejonet:

Sista anhalt för dagen var trendiga Soho, och precis som i London, New York och Buenos Aires kännetecknas Soho i Hong Kong av hippa barer, nattklubbar och caféer. Soho ligger i sin tur i området Mid-levels som är beläget mellan foten av Victoria Peak och affärsdistriktet Central. Lägenheterna där är svindyra, föga förvånande. I Soho finns dock också världens längsta rulltrappa som är 800 meter lång (dock är den uppdelad i en serie av flera normallånga rulltrappor som ligger efter varandra). Det var väldigt coolt att glida omkring mitt emellan alla höghusen och se ned på alla små gator nedanför:

Har även köpt mig ett s.k. Octopus-kort nu som man laddar med pengar och sedan använder för att betala för all kollektivtrafik och även för vanliga produkter i många affärer. Det fungerar ungefär som SmartRider-korten i Perth, dvs. man trycker det bara mot en liten avläsare så har man betalat. I Hong Kong är tid pengar, så det skall gå snabbt att handla och åka kollektivtrafik. Kreditkort eller sedlar och mynt är alldeles för omständigt – ett tryck med kortet så är det klart. Därför äger i stort sett varenda Hong Kong-bo ett Octopus Card.

De sista dagarna i Brunei försökte jag uttömma de sevärdheter som fanns kvar. Ringde till den vänlige hotellchauffören för att se om han kunde köra mig runt till några olika ställen, men jag kom aldrig fram på mobilen. Kvinnan som skötte de guidade turena på hotellet var inte tillgänglig under helgen, så någon djungelutflykt blev det inte heller. Ägnade därför dagen åt att långfika, skriva vykort, gå på nattmarknaden samt ta lite längre promenader runt om i staden, och jag hittade bla. ännu en märklig kyrkogård:

Nästa dag (som tillika var min sista dag i landet) fick jag dock tag på chaffisen, och anledningen till att han inte hade svarat dagen innan var för att han inte visste vem det var som ringde… Detta var oerhört synd då vi hade kunnat åka på en hel del längre utflykter som jag inte hade tid med sista dagen. Vi for iaf. iväg till sultanens moské (som är landets största), sultanens palats samt en sprillans ny byggnad som används som mottagningshus när utländska dignitärer kommer på besök.

Palatset (det största i världen med 1788 rum):

Jag och en av sultanens lakejer:

Mottagningshuset (svårt att uppskatta på bild kanske, men det var fantastiskt vackert i verkligheten):

Moskén (den var oerhört lugn och fridfull, nästan så att man skulle kunna tänka sig att åka dit och sätta sig där inne i några timmar bara för att njuta av tystnaden):

Brunei har varit ett litet drömresmål för mig under ett par års tid, men då menar jag mest ”dröm” som i att jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle besöka landet, så det känns bra att kunna bocka av det på min lista så att säga, och överlag är jag nöjd med vistelsen. Det blev ömsom kultur- och sevärdhetsresa och ömsom slappsemester.

Nästa stopp var som sagt Kuala Lumpur – staden där allt började för nästan ett år sedan. Så mycket har hänt sedan dess, och jag känner själv att jag har utvecklats enormt mycket, även om det kanske framförallt är sådana saker som jag mest märker av själv. Det är väldigt kul att sitta och läsa igenom vårat bloggande från den perioden och minnas vad man hade för förhoppningar, tankar, idéer och förväntningar på resan, och hur det på många sätt blev helt annorlunda (till det bättre) än vad man hade tänkt sig. Det är ju också det som är ett av de främsta målen med att resa – att utvecklas som person – så på det sättet tillsammans med allt vi upplevt så har denna resa varit oerhört framgångsrik.

När vi lyfte från flygplatsen kunde man se in i de två gigantiska hangarbyggnaderna som huserar två av sultanens privatjet; en Boeing 747-400 och en Airbus A340-200. Har bara sett dessa på bild förut, så för en flygplansnörd som jag var det en stor bonus.

Förra vistelsen i Kuala Lumpur löpte smärtfritt, och så även denna gång, men början kunde väl ha varit bättre. Hade tänkt ta buss eller tåg in till centralstationen från flygplatsen och därefter tunnelbanan och en kort promenad till hotellet – billigt och förhållandevis enkelt. Upptäckte att AirAsia kör stora och fräscha skyttelbussar mellan budgetterminalen och centralstationen inne i Kuala Lumpur för bara 15 SEK. ”Perfekt”, tänkte jag och hoppade på. Väl framme vid centralstationen upptäckte jag dock att tunnelbanetågen hade slutat gå för dagen eftersom att klockan var 1 på natten, så det fick bli taxi istället. Chaffisen ville ha 70 malaysiska ringgits (130 SEK) för den korta resan till hotellet och skyllde på att det var så pass sent på natten och inte fanns några andra alternativ, och dum som jag var gick jag med på det utan att fråga de andra chaufförerna vad de kunde erbjuda mig. Snart höjdes priset till 75 ”pga. mina väskor”, och under färdens gång ökade det av någon anledning till 80. Under hela färden var jag hans ”friend”, och han frågade mig vad jag hette ungefär 4 gånger samt ifall det var min första vistelse i Kuala Lumpur ungefär 3 gånger. Väl framme frågade han 2 gånger om jag redan hade bokat rum på hotellet, för annars kunde han köra mig till ett billigare ställe. ”Jaaa jag har redan bokat rum” sade jag och lyckades få upp min dörr som den fule fisken hade låst, så när jag väl hade fått mina väskor och betalat frågade jag receptionisten på hotellet vad jag borde ha betalat för taxiresan och fick till svar ”20 ringgits”, dvs. 1/4 av vad jag betalade. Förbannad som jag var tog jag ut mina aggressioner på väggarna uppe på hotellrummet, och det som irriterar mig mest är inte själva summan i sig utan det faktum att jag betalade 4 gånger mer än jag borde ha behövt, enbart pga. att han var en ohederlig slemhög. Tack gubbjävel för att du förstörde min vistelse i Kuala Lumpur!

Det blev dock bättre nästa dag. Bodde som sagt på samma hotell då det både var billigast och enklast, och det är ett riktigt bra hotell på alla sätt och vis också. Det blev bara 6 timmars sömn med flit pga. en tidig uppstigning, och efter hotellfrukosten gav jag mig av till Petronas Towers för att ordna biljett till att besöka Skybridge, som alltså är en inglasad bro som går mellan bägge tornen. Ellika rådde mig att ge mig av dit i tid pga. att biljetterna tog slut väldigt snabbt, vilket mycket riktigt stämde, och den tidigaste biljetten som jag fick tag på var för klockan halv sex på kvällen.

Det regnade under resten av förmiddagen, så jag var fast i shoppingcentret KLCC alldeles intill tornen och drev runt i någon timme samt käkade lunch i food courten.

När gudarna hade slutat kissa gick jag en sväng genom stan till KL Tower, som är ett 421 meter högt telekomtorn där man har en fantastisk utsikt över hela staden om man åker upp till toppen, vilket jag gjorde. Hissen gick så snabbt att jag fick lock i öronen:

Fortsättningen av min sightseeing-promenad:

Därefter gick jag tillbaka till hotellet pysslade och donade lite innan det blev dags att åka tillbaka till Petronas igen. På vägen till tunnelbanestationen blev jag påmind om att världen ändå inte är så speciellt stor, då jag träffade på den australiensiska mannen som hade bott i samma rum som jag på vandrarhemmet/hotellet i Singapore. Han berättade i sin tur att han hade sett Annika alldeles i närheten dagen innan, och jag visste förvisso att båda skulle vara i Kuala Lumpur ungefär samtidigt som jag men hade nästan glömt bort det. Annika for dock vidare till Bangkok på morgonen den dagen, så vi hade tyvärr inte hunnit träffats något.

Utsikten från Petronas var inte lika mäktig som den ifrån KL Tower, men å andra sidan var det gratis, så för priset av noll SEK var det helt okej. :)

En muslimsk man och hans kraftigt beslöjade fru ville göra ett ”tar-du-kort-på-oss-så-tar-vi-kort-på-dig”-utbyte, så jag tackade ja (för er skull, såklart). Dock förstår jag inte poängen med att jag skulle ta kort på dem när man inte kunde känna igen kvinnan (man såg bara ögonen på henne). Men men, vad vet väl jag.

När jag satt och åt middag på ett café inne i KLCC efter turen upp i Petronas såg jag en tjej som gick på våningen nedanför som såg ut precis som en tjeckisk tjej som bodde i samma studentkorridor som jag i Umeå. Kunde dock inte gå fram och fråga om det faktiskt var hon, eftersom att vi befann oss på olika våningar, men jag har frågat henne på Facebook, så vi får se om jag hade rätt. Mina ovanligt många ”kändis-sightings” för dagen fortsatte på väg ned till tunnelbanan där jag stötte på en trevlig amerikansk kille som jag hade träffat på flygplatsen i Brunei.

Jag for iaf. tillbaka till hotellet och köpte med mig lite cashewnötter och ägnade resten av kvällen åt att mumsa på dessa och dricka té medan jag tittade på två avsnitt av Jamie Olivers matprogram på TV. Ett bra avslut på en bra dag med andra ord.

Chinatown, som hotellet ligger i (bilder med MENSKER på!):

Hittade för övrigt följande skylt alldeles intill mitt hotell:

Eftersom att jag älskar reggae så sökte jag flera gånger inne i gränden efter baren men lyckades inte hitta den, förmodligen pga. alla dumma försäljare som täckte upp halva gatan med sina stånd och försökte kränga på en allt möjligt skit som man inte behöver. Var nästan beredd att slå till dem efter ett tag i ren frustration, men det hjälper att gå i snabb och bestämd takt och aldrig ens titta på dem när de försöker få kontakt med en.

Resan tillbaka ut till flygplatsen nästa morgon gick lyckligtvis helt enligt planerna, dvs. tunnelbana plus skyttelbuss, så jag blev inte blåst av någon taxichaffis denna gång. Planet till Macau var i tid, och det var hur häftigt som helst att se alla landmärken och platser i Macau från luften som jag sett på bild åtskilliga gånger tidigare. Hoppade på en extremt proppfull minibuss som körde skytteltrafik mellan flygplatsen och själva Macau via bla. färjeterminalen där jag skulle av. Köpte biljett för första bästa färja till Hong Kong och klev ombord. Det hann bli mörkt under själva färjeresan, och jag anlände till Hong Kongs färjeterminal vid halv nio på kvällen. Det positiva med detta var att alla skyskrapor var upplysta längs vattnet, så det var ett häftigt första intryck av staden. Passerade tullen och lyckades navigera mig ned till tunnelbanan, och efter en del irrande runt i området kring mitt hotell lyckades jag till slut lokalisera det, och där sitter jag nu. Mer om detta blir det dock en annan dag, för nu skall jag ge mig ut och utforska staden.

Idag flyger jag till Macau för att sedan ta färjan till Hong Kong, som alltså blir det sista stoppet på denna resa, och jag är sjukt peppad. I väntan på att jag skall hinna skriva om de sista dagarna i Brunei samt blixtvisiten här i Kuala Lumpur så publicerar jag de sista bilderna som jag tog från Singapore under tiden, så har jag det ur världen sedan.

Little India:

Diverse stadsbilder:

Changi Beach:

Fann denna staty i Singapore National Museum:

Jag hittade en favoritbyggnad i Singapore. Den heter Parkview Square och är en gigantisk kontorsbyggnad som låg alldeles intill mitt hotell, så jag såg den varje gång jag gick till/från hotellet. Därmed var den också ett väldigt bra riktmärke när man befann sig någon annanstans i staden och försökte hitta hem, eftersom att den är så pass hög och stor rent allmänt att man såg den från flera kvarter bort. Jag är helt kär i den och kunde knappt slita blicken från den. Den byggdes 2002 men ser ut att vara från 20-talet pga. dess underbara Art Deco-stil. Den huserar tre ambassader samt en mängd kontor för stora företag, bla. DHL, och den är tydligen en av de dyraste kontorsbyggnaderna i Singapore. Den är så grotesk och läskig och osmaklig å ena sidan, men så mäktig och tjusig och Art Deco-ish å andra sidan:

På stan med Annika (tyvärr ingen bild med henne):

The Flyer:

Jurong BirdPark:

Av någon anledning hade de en tupp innuti ett flertal stora inhängnader fulla av fåglar, även fast dessa var av en helt annan art och det inte fanns några hönor där. Annikas teori var att de andra fåglarna kanske behövde en boss, därav tupparna.

Och avslutningsvis en kvällsbild från hotelltaket under den sista dagen av min vistelse i Singapore:

Det är som sagt sultanens födelsedag, och utöver alla planscher runt om i staden så märker man även av detta i den lokala tidningen och på TV. Flera lokala företag betalar för annonser i tidningen där de gratulerar sultanen på hans 62-årsdag (så även Shell, naturligtvis), och i den statliga TV-kanalen visar de ibland små snuttar mellan programmen där någon vanlig medborgare intervjuas och tackar sultanen för vad han har gjort för dem. Ett exempel är en gammal tant som ligger på sjukhuset med bruten arm och tackar sultanen för att han förser henne och alla andra med avgiftsfri sjukvård.

Man får för övrigt en av de lokala tidningarna (Borneo Bulletin) levererad upp på rummet gratis varje morgon, vilket är en trevlig gest från hotellets sida och ett bra sätt att få lite koll på landet. Dock måste det vara svårt att vara journalist i Brunei, eftersom att det så sällan händer något. En hel artikel i fredags handlade om en kvinna vars parkerade bil hade blivit påkörd av en okänd gärningsman och fått en liten buckla på framsidan, och andra brott som det skrivs om i tidningen är tex. att polisen haffat några asiater som vistats i landet utan pass, eller att några personer har sålt mat i stånden på marknader utan rätt licens från Staten. I lördags var det också en artikel som handlade om den moraliska dekadensen bland ungdomarna i Brunei, som tydligen har börjat bära åtsittande kläder och umgås fritt mellan könen utan att först befinna sig i ett förhållande/äktenskap med varandra. Det går utför med ungdomen idag… Debattsidan är också ganska underhållande att läsa då artiklarna mestadels påminner om något man skulle kunna hitta på insändarsidorna i Kamratposten eller dylikt. Dock framförs det hör och häpna ibland en del (nedtonad) kritik mot myndigheterna (fast kanske inte mot sultanen personligen) samt uppmaningar om att folk borde konsumera mindre olja i syfte att bekämpa global uppvärmning. Apperopå det och ingenting så läste jag också att en grupp Bush-kritiska människor i Kalifornien har samlat in tillräckligt många namnunderskrifter som krävs för att döpa om ett avloppsreningsverk i Kalifornien till ”George W. Bush Sewage Waste Plant”. Det tyckte jag var jääävligt roligt.

Gratistidningen är dock inte det enda som är bra med hotellet. Dess ”anda” och service känns ganska lyxig rent allmänt sett, även om det materiellt sett helt klart är ett budgethotell. Det är dock väldigt rent och välordnat överallt, vilket ju är det viktigaste. Det känns väldigt lyxigt för mig som bara har bott på vandrarhem det senaste året att nu bo på hotell. Sådant som ”gratis” frukost varje morgon, städning av rummet varje dag, egen TV osv. är lyx man får klara sig utan på vandrarhemmen. Hotellet verkar för övrigt ha en ganska bred inkomstbas, då det både finns en restaurang, ett café, en souvenirbutik, en videouthyrningsbutik, guidade turer/utflykter, ett stort Internet-café samt ett snabbköp i byggnaden som alla tillhör hotellet. Både Internet-caféet och restaurangen är pissbilliga. 1 timmes Internet kostar 1/4 av vad det oftast gjorde i Australien, och maten i restaurangen är supergod och superbillig, typ 20 spänn för en hel måltid. Extremt praktiskt de gånger det spöregnar ute vid middagstid (vilket det har gjort varenda kväll).

Tack vare hotellrestaurangen ”slipper” man gå på Pizza Hut:

Mystiskt brunt regnväder häromdagen:

Lite fler stadsbilder:

Jag har alltid tyckt att sultanen påminner lite om farsgubben min till utseendet, fast utan den demoniska blicken. Döm själva:

En av dagarna gjorde jag en liten utflykt till en park som ligger en bit ifrån hotellet. Den heter Tasek och är inte speciellt stor, men dock mera intressant än vad jag trodde. Den ”civiliserade” delen av parken är inte speciellt mycket att hänga i granen då den mest består av en massa gångvägar och ett vattenfall, men jag såg iaf. ett par apor som gick omkring i parken:

Desto mer intressant blev det när jag hittade en liten stig som löpte ut i djungeln som parken omgärdas av, så med modiga kliv gav jag mig ensam av ut i buskagen bland apor, ödlor, jättemyror och annat otäckt. Insåg snabbt att jag a) borde ha haft på mig gympaskor istället för sandaler, och b) tagit med mig mera vatten. Det var varmt och fuktigt som bara den, och jag hoppade till i skräck varje gång det prasslade i buskarna eller någon stor och läskig trollslända kom flygandes emot mig.

Efter en halvtimmes vandring och just som vattenflaskan tog slut kom jag dock fram till ett slags reservoar och ett radiotorn som var avspärrat, men det gick iaf. en asfalterad väg ned från den som lyckligtvis gick tillbaka ned till entrén vid parken.

På vägen ut ur parken fick jag syn på några gravstenar bakom några buskar, så jag hoppade över en liten bäck och klättrade in bland buskagen och fann till min förvåning en till synes ganska gammal och tämligen övergiven kinesisk kyrkogård. Den var ganska spooky just eftersom att den var så undangömd och igenvuxen, och eftersom att jag bara hade sandaler och inga strumpor på mig vågade jag mig inte in någon lång bit i det höga gräset:

Kollade upp det hela med allas vår vän Google när jag kom tillbaka, och det finns tydligen ett flertal gamla kinesiska kyrkogårdar av detta slag runt om i Brunei, varav denna var en av de äldsta.

På ett av de två ”västerländska” caféerna mitt inne i stan (där det alltid sitter just en massa västerlänningar) upptäckte jag att de hade ”svenska” köttbullar med gräddsås, lingonsylt och potatismos på menyn, så jag var naturligtvis tvungen att prova:

Med tanke på priset och att jag faktiskt befinner mig i Brunei så smakade det helt okej, men köttbullarna var helt klart annorlunda än de man får i Sverige.

Trafikljusen vid övergångsställena här i Brunei visar rörliga ”gubbar”, så när det är grönt ser man en grön streckgubbe som går i normal takt, och när det håller på att slå om till rött börjar han springa. Ser väldigt lustigt ut.

Ett omåttligt populärt tidsfördriv i detta land verkar för övrigt vara att sitta i bilen parkerad vid trottoaren under långa stunder, helst med motorn på konstant tomgång. Gissningsvis beror detta inte på att det finns väldigt många rånare i landet vars chaufförer sitter ute i bilen och håller motorn igång i väntan på att dennes kumpaner skall komma ut med rånarbytet. En mera logisk förklaring är istället att folk försöker fly undan hettan med hjälp av bilens AC, och att bensinen säkerligen är så pass billig här att folk har råd att ha igång motorn. Det förbättrar dock inte luften i Brunei som ständigt bär en stark doft av avgaser så fort man befinner sig i närheten av en bilväg. Invånarna här konsumerar gärna lokalproducerade råvaror, så att säga. ;)

I Brunei pekar man för övrigt med hjälp av tummen, då det anses fult att använda pekfingret. Jag lyckas komma ihåg detta för det mesta, men inte alltid. Än har jag dock inte fått en utskällning eller smocka av någon som blivit förolämpad.

Jag har än så länge besökt ett museum – Royal Regalia – som är en sorts samling med presenter som sultanen har fått genom åren samt objekt som använts vid viktiga ceremonier i hans liv, och även en hel del historia om sultanen i synnerhet och kungafamiljen i allmänhet. Man var tvungen att ta av sig skorna innan man gick in, och det var ganska kallt att kliva omkring barfota på de stora stengolven. Utställningarna var både fascinerande och motbjudande på en och samma gång, och det är lite svårt för en sådan som jag att svälja den makalösa personkult som råder kring sultanen, som om han vore ett slags halvgud. Muséet såg inte så stort ut utanpå men tycktes aldrig ta slut när man väl gick omkring därinne. Jag tog mig dock igenom hela (tror jag). Tyvärr fick man bara ta bilder vid ingången, så här ser ni en nedskalad modell av en vagn som sultanen färdades i under någon stor högtid (det var antingen ett bröllop, ett bröllopsjubileum eller när han blev krönt som sultan, minnet sviker mig):

I avdelningen där de visade upp alla medaljer som sultanen har fått genom åren från utländska monarker och politiker hittade jag en från Sverige, troligtvis given till honom av allas vår älskade Kung Carl Gustaf den Femtioelfte när han var på besök här för några år sedan. Det var även då han öppet uttryckte sin beundran över Brunei i allmänhet och sultanen i synnerhet, vilket rörde upp lite starka känslor och kritiska röster hemma i Sverige. Lika barn leka bäst, som man brukar säga.

Sååå… Brunei… vad säga? Det är litet, det är märkligt, det är både ganska smutsigt och blänkande rent på en och samma gång, och alla människorna här är nästan löjligt gästvänliga. Det är väl Brunei i ett nötskal utifrån vad jag upplevt hittills.

Men det hela började med resan hit i torsdags. Mitt flyg från Singapore gick vid lunchtid, så jag bad hotellpersonalen väcka mig vid 8. Detta gjorde de dock inte (ungefär det enda negativa med hela vistelsen på hotellet, i övrigt var det absolut toppklass för att vara ett budgetboende). Jag ställde dock även väckarklockan på mobilen för säkerhets skull, men batteriet tog slut sent på kvällen och jag hade ingen laddare som passade eluttagen där. Dock ringde mobilalarmet på morgonen trots att den var avslagen, så tacka fan för personen på Nokia som uppfann och implementerade den funktionen, det räddade då mig från att missa flyget.

Dock var det nära att jag gjorde det ändå, men denna gång berodde det på Singapores flygplats. Denna annars briljanta flygplats visar av någon outgrundlig anledning inte flygningarna från alla terminalerna på skärmarna med ankomster och avgångar vid huvudentrén. Jag trodde därför att mitt flyg blivit inställt eller att det kanske avgick från den separata budgetterminalen, så jag åkte skyttelbussen dit och blev där upplyst av kundtjänsten om att jag skulle till Terminal 1 istället. Så med en halvtimmes marginal checkade jag in och kom iaf. med på planet till Kuala Lumpur där mitt flyg till Brunei skulle avgå ifrån. Efter att ha spenderat ett halvdussin timmar i den minst sagt oglamorösa budgetterminalen på Kuala Lumpurs flygplats i väntan på nästa flyg bar det så slutligen av till Brunei också. Planet vi åkte med var specialmålat utvändes pga. att flygbolaget i fråga (Air Asia) är en officiell sponsor för Manchester United, och hela lagets autografer fanns även skrivna på insidan av planet:

Passande nog var oljeplattformar bland det första jag såg under inflygningen till Bruneis flygplats, och de lös upp som julgranar i vattnet strax utanför kusten med alla sina lampor och de små eldarna från tornen som bränner upp överflödig olja.

Som utlovat av hotellet blev jag upphämtad av deras chaufför på flygplatsen med ”taxiskylt” och allt. Han körde mig i sin egen privata lilla röda Toyota-bil (detta är ett budgethotell, så man får inte precis åka limousine) och pekade ut alla byggnader vi åkte förbi längs vägen samt erbjöd mig en rad tjänster som han kunde utföra åt mig, mestadels billig skjuts vart jag än ville i landet samt små guidade turer i parker och Bruneis välkända ”vattenbyar” osv. Så han gav mig sitt nummer och berättade vilka dagar han var ledig osv. Om det inte vore för att jag sedan tidigare kände till att invånarna i Brunei är nästan löjligt vänliga så hade jag nog trott att han var ute efter att blåsa mig på pengar eller röva bort mig. Jag har tex. läst om turister som besökt Brunei och gått på restaurang och upptäckt att de inte haft tillräckligt med kontanter på sig för att betala, så när de erbjudit sig att gå och hämta ut lite mer och komma tillbaka senare så har restaurangpersonalen bara sagt att de kan få slippa betala notan helt och hållet.

Sådana scenarios förefaller inte helt otroliga efter att väl ha vistats här ett litet tag. Mannen som bar upp väskorna åt mig på rummet (vilken lyx!) var tex. också oerhört trevlig och pratade glatt och engagerat med mig om allt som fanns på hotellet osv., och han visade inte minsta lilla tecken på att han eventuellt ogillade sitt jobb som väskbärare på ett budgethotell. Det har också hänt ett flertal gånger när jag har gått runt på gatorna här i huvudstaden Bandar Seri Begawan att helt slumpmässiga människor har hälsat glatt på mig när de passerat, som om vi redan kände varandra. Har aldrig varit med om något liknande.

När jag vandrade längs floden i morse alldeles efter att jag lämnat hotellet för att spana in staden blev jag ”uppraggad” av en av alla miljarder båttaxichaufförer som finns här i staden. Han erbjöd mig en rundtur bland alla s.k. vattenbyar som ligger på floden för 20 dollar. Deal sade jag och hoppade i båten, eftersom att jag hade just en sådan båttur uppskriven på min ”att göra”-lista för Brunei.

Under turen frågade jag om han också bodde i en av dessa byar, vilket han naturligtvis gjorde, och han frågade därför om jag ville se hans hus. Absolut sade jag, så vi for dit och jag fick träffa hans familj och hela hans släkt och inspektera hans hem där de alla bodde tillsammans. Ellika hade nog dött om hon hade träffat hans barn då de var oerhört gulliga. De var alltid hack i häl på mig och ville bli fotograferade stup i ett och skaka hand med mig, och en liten pojke tog tag i min hand och kysste den och tryckte den sedan mot sin panna när vi var på väg att fara därifrån.

Nu vet jag ju inte om de förstår att far deras får sin kosing till hushållet från sådana som mig eller om han hade lärt dem att vara extra trevliga mot hans turistkunder, men med tanke på andra människors reserapporter om Brunei som jag har läst samt vad jag själv har upplevt så känns det hela väldigt äkta. De flesta invånarna i huvudstaden bor i dessa vattenbyar (det finns 59 stycken totalt) – även de som tjänar riktigt bra med pengar – då de tydligen är väldigt stolta över att bevara levnadssättet och den traditionella ”vattenbykulturen”. Det finns därför både skolor, moskéer, sjukhus och brandstationer i dessa byar, som alla står på stolpar som sticker upp ur vattnet:

Shell utgör liksom själva ryggraden i Bruneis ekonomi då de är den dominerande oljeproducenten här, så naturligtvis står de för soppan när taxibåtarna behöver fylla på:

Under resten av förmiddagen spatserade jag runt och spanade in alla sevärdheter i staden, vilket inte tar mer än någon timme. En av dessa attraktioner är den välkända Ali Saifuddien-moskén som finns med på nästan alla vykort från Brunei, men olyckligtvis håller de på och rustar upp den för stunden, så den är full med byggställningar som förstör hela upplevelsen. Fan, fan, fan, det är ju liksom därför man åker till Brunei, för att se denna moské, och så är den befläckad på detta vis!

DISAPPOINTED.

Förhoppningsvis hinner de bli klara innan jag åker härifrån på måndag så att jag kan få mig några ordentliga bilder på byggnaden i dess ”naturliga” tillstånd.

Min vistelse har råkat sammanfalla med sultanens födelsedag (han fyllde 62 år den 15 juli), och de firar tydligen detta i en månad framåt. Därför är hela staden full med affischer med sultanen på, och det finns i princip inte en enda gata där man inte får syn på hans nuna på en plansch. Såhär ser iaf. staden ut (under födelsedagsfirandet):

Allt är dock inte guld som glimmar i Brunei:

Staden är som sagt ganska skräpig, och av någon anledning utgörs det allra mesta av skräpet av flaskor av olika slag. Om sultanen kan subventionera alla invånarnas sjukvård och utbildning så borde det ju knappast vara speciellt svårt/dyrt att även anlita ett dussintal lågavlönade gatustädare och släppa lös dem i staden för att hålla den ren. Jag fattar det inte. När jag tänker efter har jag inte ens sett en enda papperskorg i hela staden, vilket kanske förklarar nedskräpningen. Har hört rykten om att man kan ringa och få träffa sultanen ibland om man har tur, så jag kanske borde författa ett litet förslag om hur man kan göra staden renare och ringa till palatset och hoppas på jackpot. Vem vet, han kanske tom. utser mig till finemangsminister.

Nu befinner jag mig alltså i Brunei och har just varit ute på stadens torg och gator för första gången. Skriver mer om detta senare, och jag skall ta och ladda upp lite fler bilder från Singapore också. Just nu blir det dock bara en summering av de sista dagarna i Singapore.

I söndags gick jag iväg till Little India efter en rejäl sovmorgon till lunchtid, och eftermiddagen spenderade jag vid Changi Beach. Det är i princip den enda stranden som finns på Singapores huvudö, eller iaf. den enda som är riktigt badvänlig. Vattnet var riktigt varmt och behagligt, och hade det inte varit för att det a) regnade större delen av tiden jag var där och b) att jag är en sån badkruka så hade jag nog hoppat i plurret.

Nästa dag var tanken att jag skulle fara iväg till antingen Jurong Birdpark som är en gigantisk fågeldjurpark, alternativt till Pulau Ubin som är en ö utanför Singapore som är i princip fri från moderna byggen och stadsliv, och utgörs istället av vild regnskog och små sjöar och vandringsstigar och en liten mängd invånare som lever ett väldigt lantligt liv. Dock ”försov” jag mig till lunchtid, så det fanns inte riktigt tid till något av dessa resmål. När jag satt på rummet och funderade över hur jag skulle göra för att rädda dagen och hitta på någon alternativ och meningsfull aktivitet så träffade jag en tysk tjej som hade flyttat in på rummet tidigt samma morgon (jag bodde alltså i en vandrarhemssovsal). Hon hette Annika och var lika gammal som jag, och hennes utseende kan väl beskrivas lite som en ung, kort och tysk Anna Lindh, if that makes sense. Hon fnissade och skrattade mest hela tiden som vore hon hög på lustgas, och hon verkade lite allmänt osäker och visste inte vart hon skulle gå eller vad hon skulle göra i staden, då detta var hennes första vistelse där. Dum som jag var kom jag inte på tanken att erbjuda mig att visa henne runt förrän efter hon redan hade gett sig av ut på stan, så jag for till Singapore National Museum istället där de har en utställning om landets historia. Denna var förvisso väldigt intressant och välgjord och trevlig, och jag gick runt i flera timmar tills de sparkade ut mig pga. att de stängde för dagen. Hann därför bara fram till 1960- och 1970-talet. ”Lyckligtvis” regnade det hela eftermiddagen, så det var tur i oturen att jag inte for iväg på någon utflykt.

Väl tillbaka på rummet senare samma kväll träffade jag Annika igen som hade shoppat på Orchard Road samt uträttat diverse ärenden under dagen och nu undrade vart hon borde bege sig nästa dag. Denna gång erbjöd jag mig därför att agera tourguide åt henne och visa henne runt i staden, varpå hon sken upp som en sol över erbjudandet. Det enda hon visste att hon ville göra var att se Chinatown och The Flyer, så nästa morgon klev vi upp vid 8 och gav oss av, efter att hon först hade ägnat sisådär 1 timme åt att göra sig i ordning… Hursomhaver käkade vi frukost och pratade en lång stund om lite allt möjligt, och det visade sig att hennes far också hade gått bort i cancer två år tidigare, så en av anledningarna till att hon var ute och reste var för att han hade en massa resplaner inför sin pension som han aldrig hann med att genomföra, så hon ville inte hamna i samma situation så att säga. Hon pluggar dock något sorts civilekonomprogram i Tyskland och hade varit i Bali i en termin som utbytesstudent, så hon var på väg hemåt och gjorde några dagars stopp i Singapore och Bangkok.

Efter frukosten blev Chinatown första anhalten för dagen, följt av Little India. Därefter käkade vi en smarrig lunch nere vid hamnen i affärskvarteren bland alla västerländska affärsmän i strukna skjortor, och vädret och utsikten över floden var underbart. Efter lunchen for vi upp i The Flyer, dvs. det London Eye-liknande utsiktshjulet som de monterat upp vid Esplanade där man har utsikt över hela staden. $30 för ett varv á 30 minuter, vilket helt klart var värt pengarna. Innan middagen tog vi en tur till Jurong Birdpark också för att avsluta dagen. Där hann vi dock bara vistas i 1 timme innan de stängde, men vi fick iaf. se en hel del intressanta fåglar. Efter middagen skildes vi åt då jag var tvungen att packa och hon var tvungen att söka upp ett Internet-café.

Det fanns definitivt en liten flirt mellan oss två, vilket märktes direkt redan första gången vi träffade varandra på hotellet/vandrarhemmet (det var naturligtvis därför jag erbjöd mig att visa henne runt), men mer än så blev det inte. Det roliga med detta är dock att det är andra gången under denna resa som jag har träffat just en tysk tjej där det har rådit ömsesidigt intresse för varandra, och bägge gångerna har de haft en pojkvän hemma i Tyskland som de haft ett lite otydligt förhållande till. Den första gången var i Bundaberg av alla ställen där det fanns en tysk 19- eller 20-årig tjej som jobbade och bodde på samma ställe som vi, och en av de första dagarna ”ute på fälten” blev hon och jag slumpvis utvalda att hjälpa till med att samla upp och sortera alla fulla tomathinkar som alla andra hade plockat. Hon råkade hälla fel hink i fel låda några gånger, varpå hela processen fick stanna upp och vi andra fick hjälpa till att sortera ut alla felsorterade tomater. Hon var därför lite nere över detta, så jag gjorde mitt bästa för att muntra upp henne efteråt, vilket hon verkade uppskatta mycket. Så vi jobbade ihop resten av dagen och pratade en massa och hade också en hel del gemensamt visade det sig. Den följande veckan på vandrarhemmet hälsade vi alltid glatt på varandra och pratade, och hon brukade smyga upp bakom mig och kittla mig samt ge mig små blickar i den annars äckliga matsalen på vandrarhemmet. Hon hade dock som sagt pojkvän hemma i Tyskland, så jag tog inga initiativ, men det knepiga var att de gånger hon pratade om honom så lät det på tonfallet som om de snarare var goda vänner än att de fortfarande hade ett riktigt förhållande, vilket förstärktes av sättet hon betedde sig mot mig. Ungefär samma sak gällde Annika, vars pojkvän tydligen var besviken över att hon inte hade ringt honom varje dag från Bali, så hon visste inte längre om de var ihop eller ej. Oh well, tredje gången gillt typ.

Hotellet jag bodde på var alltså både ett hotell och ett vandrarhem, och jag bodde i en sovsal med 4 bäddar. Det var bara trevliga människor i rummet under tiden jag var där, och det är helt klart trevligare att bo på vandrarhem än på hotell när man reser ensam, eftersom att man åtminstone träffar lite folk, även om det också är lite bökigare. Sista kvällen satt jag, Annika och de två andra (en amerikansk tjej i 30-årsåldern och en australiensisk man från Perth i kanske 55-årsåldern) och pratade reseminnen och hade allmänt väldigt trevligt, så det var ett perfekt avslut på en fantastisk vistelse i Singapore. Jag är oerhört glad över att jag valde att stanna där ett halvdussin dagar istället för att bara övernatta mellan flygningarna som jag hade tänkt göra från början.